Politikerväldet härleder sitt existensberättigande till en speciell uppfattning om vårt samhälles grundkonstruktion. Den bygger på en etisk plattform som säger att det finns offer och svaga människor som det är alla andras uppgift att hjälpa. Särskilt åligger det de styrande politikerna att hantera denna uppgift, som på tydligast tänkbara sätt föreläggs dem i regeringsformens första kapitel, andra paragraf:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

En förutsättning för att lyckas med detta, som inte är självklar, är att politikerväldet har personal, kunskaper och övriga resurser för att åstadkomma paragrafens enorma samhälleliga lyft. Själv tror jag inte att politikerväldet besitter några avsevärda sådana krafter. Hur mycket de sociala myndigheterna än anstränger sig för att bekämpa brottsligheten och att införa ordning i skolan så tycks sådana mål med tiden ha blivit alltmer avlägsna. Det beror inte på att det är något fel på vårdbyråkratierna annat än att de tagit sig en omöjlig uppgift. Det går till exempel inte att vårda bort kriminalitet.

Politikerväldet och dess sociala byråkratiers misslyckanden när det gäller måluppfyllelsen beror antagligen på att dessa maktapparater faktiskt är maktapparater och därför inte kan tåla ens tanken på att deras metoder och människosyner vore otillräckliga. Om godheten och uppfattningen om allas lika värde inte leder till önskvärda resultat i brottsstatistiken måste det tyda på att apparaterna, enligt sin självförståelse, helt enkelt bara behöver mer resurser. Tanken att det ligger något fel i hela konceptet finns helt enkelt inte. ”Ex Ecclesiam nulla salus” – Utanför kyrkan finns ingen frälsning – är en parallell formulering från den katolska maktens dagar.

Till exempel skriver fyra representanter för tidöpartierna den 7 november en debattartikel i Svenska Dagbladet om att ”samhället måste fånga upp barnen innan gängen gör det. Regeringen har infört en mer förebyggande socialtjänstlag och investerar närmare 10 miljarder kronor i socialtjänstens omställning.” Detta ska åstadkommas, förutom med det ständiga universalmedlet inkomstförstärkning åt socialen, genom omorganisation och rumstering inom myndighetsapparaterna så att besvärliga barn och ungdomar ska sitta tid på ”Kriminalvårdens anstalter” i stället för i den slutna ungdomsvården. Kriminalvården kan nämligen ”ge ett helt annat stöd för en återanpassning till ett liv”.

Det kan hända att det välfärdsindustriella tänkandet med tillhörande standardlösningar efter ett halvsekels prövotid med dåliga lösningar nu ska börja fungera. Men ”principen om [att] barnens bästa ska genomsyra varje ansats som vidtas” ger fortfarande dålig utdelning i termer av minskad ungdomsbrottslighet.

Författarna skriver att de ”är övertygade om att det här är rätt sak att göra”. Såklart de är. Vilken systemleverantör skulle misstänkliggöra sina egna lösningar inför finansiärerna och uppdragsgivarna?

Författarna skriver att de inte ”i första hand” gör allt detta ”för att straffa barn”. Det är säkert sant. Men det är delvis där det kniper. Jag tror, hur chockerande det än kan förefalla, att ett tydligare element av straff i hanteringen av brottslingar skulle göra nytta. Fråga mig inte hur det skulle gå till. Kanske börja med kalla duschar, trebäddsrum och dålig mat för att hålla kostnaderna nere? Sedan urminnes tider har folk vetat att påverkan på människor åstadkoms med piskor och morötter. Att endast använda morötter för att få in ungdomsbrottslingar på rätta vägar är troligen utsiktslöst.

Syftet med omviktningen av piskorna och morötterna vore dels att i någon mån tillfredsställa samhällets – brottsoffrens och medborgarnas i allmänhet – krav på hämnd och avskräckning (vilket kallas retribution och prevention bland kriminologer). Med risk för att utsätta mig för samhällshat vågar jag påstå att fängelse bör vara ett straff som det är obehagligt att hamna i och att folk, det vill säga både allmänheten och potentiella brottslingar, ska veta om det.

På YouTube, till exempel här, gör Kriminalvårdsstyrelsen informerande reklam för sina olika anläggningar över landet. Att vara brottsling är hårt och farligt när man är ute i det fria, framför allt om man knarkar vilket tar på krafterna. Då känner sig de kriminella rimligen trygga för möjligheten att kunna ta in på ett långtidspensionat med vänlig och omtänksam personal som förklarar sin stolthet över den förnämliga service de ger sina klienter.