En vän frågade mig varför jag nästan aldrig skriver om svensk inrikespolitik. Det kan jag tala om för dig, svarade jag och började räkna på fingrarna. Politikens kärna är partiernas värderingar och de administrativa planer vilka förkroppsligar värderingarna, till exempel om partiet vill ha skolpeng och bygga Östlig förbindelse. Men du skriver ju aldrig om partiernas program, sa vännen. Det beror på att de inte har några program, sa jag. Deras idéer är ofärdiga och ogenomförbara. Före valen har de skisser och lösa önskemål, efter valen tillsätter de utredningar för att ta reda på vad de egentligen vill.

Därmed hade jag kommit till pekfingret i min analys av vad jag inte skriver om. Det gäller det politiska spelet eller närmare bestämt vilka politiker som anser sig vara förmer än andra och därför ej kan umgås med dessa andra och på vilka grunder.

Till exempel har Liberalerna efter lång tids ångest kommit fram till att de av djupt kända etiska skäl inte kan sitta i regering med Sverigedemokraterna eftersom Sverigedemokraterna, naturligtvis utan att förklara hur, vill begränsa invandringen. Själv har jag svårt att formulera någon bärande synpunkt på Liberalernas ställningstagande, särskilt som partiledare Mohamsson, som kanske mer än andra Liberaler besväras av Sverigedemokraternas brist på moral och inre resning, obekymrat ljugit om sin akademiska examen.

Hon är utbildnings- och integrationsminister och därmed, skulle jag förmoda, rimligtvis tänkt som en förebild för alla de unga högskolestudenter över vilkas öde hon delvis råder. Hon visar sig inte ens ha kommit i närheten av den masterexamen från Åbo Akademi (bilden) som hon åberopar i sitt CV. När detta uppdagas rensar hon CV:t och förfasar sig över Sverigedemokraterna i stället för att avgå av skam.

Jag begriper fortfarande inte varför du inte skriver om svensk inrikespolitik, säger vännen. Det beror på att jag får själsnöd, svarar jag, inte så mycket för att utbildningsministern fuskar med just det som just en utbildningsminister inte får fuska om, nämligen betygen, som att Sverige, med en axelryckning, låter detta ske. Mohamsson själv säger att hon företräder ”blågul islam”. Kanske betyder det hennes och partiets uppfattning om hur muslimer bör bete sig när de kommer till Sverige.

Plötsligt vänder sig vännen till mig och säger entusiastiskt att han själv i alla fall har begripit allt. Det handlar inte alls om att, som alla tycks tro, folkpartisterna genom ett kollektivt misstag totalt tappat fattningen och bestämt sig att det är ädlare att samfälligt offra sina två, tre röstprocent och därmed förlora samtliga fördelar som en fortsatt riksdagsexistens brukar medföra än att sjaska ner sig med de stödröster som Moderaterna skulle bjuda på för att slippa allt krångel angående Sverigedemokraternas medverkan i regeringen.

Jaså, säger jag förvånat, vad handlar det i så fall om?

Jag ser scenen framför mig i blixtklart sken, säger vännen. Simona är förtvivlad. Hon kontrollerar inte sitt parti. De liberala Sverigedemokrathatarna är högsintare än någonsin och riktigt glädjer sig åt att för martyrskapets skull offra sig själva och partiet. De vrider händerna av förväntansfull skräck som urkristna som dömts till lejonen.

Sveriges journalister och andra slipade politiska bedömare låter som ödeskören i en grekisk tragedi. ”Dö, dö” mässar de och pekar finger mot den lilla hop av Liberaler som återstår.

Kan du inte se hajen som slår sina lystna lovar? frågar min vän. Är inte Magdalena Andersson strax framme med en räddning som den hulkande Simona ej bör kunna avvisa? Magdalena uppmanar alla Socialdemokrater söder om Kalmar att rösta liberalt. Liberalpartiet blir räddat av gonggongen och slipper åka ur riksdagen. Partiet förlorar ingenting eftersom det redan är utslaget. Magdalena får förstärkning i parlamentet av människor som är snäppet mindre fnoskiga än Vänsterpartiet och Miljöpartiet vilket måste vara en lättnad för henne. Alla vinner.

Projektet måste självklart säljas in med finess till allmänheten. Min spaning är därför att Magdalena snart kommer att sjunga serenader nedanför den lyckligt rodnade Simonas balkong.

Då säger jag till min vän att våra ledare förtjänar att hånas. Men eftersom det är vår och vår avkommas framtid som de behandlar med sin ansvarslösa lek så bör vi avhålla oss från skratt.