När man har hittat en bra förklaring finns det ofta ingen anledning att inte använda den för att sprida ljus över allting som man vill tydliggöra för sig själv med sådant eftertryck att man verkligen begriper. Det är inte klokt vad mycket bättre jag förstår när jag anstränger mig. Särskilt nöjd är jag när jag kan bevisa att vår tids allmänna missnöje med samhällsförhållandena beror på vårt byråkratiska politikerväldes klåfingrighet och maktlystnad.

Jag vet emellertid inte säkert att det i västerlandet faktiskt råder ett allmänt missnöje med våra samhällsvillkor. Men eftersom det klagas över nästan allting, till exempel sjukvården, skolan och kommunerna, kort sagt hela skola-, vård- och omsorgspaketet, så kan det inte vara gripet helt ur luften. Det som talar för att missnöjet är en nykonstruktion är att jag tidigare i livet aldrig tyckt mig vara lika ansatt av den här sortens allmänna samhällsförargelse. På sextiotalet kände folk inte samma förtrytelse. Å andra sidan har jag läst böcker av artonhundratalssociologen Émile Durkheim som gjorde sig ett namn genom att introducera begreppet anomi som beteckning för ett då nyupptäckt utbrett samhälleligt obehag.

Därmed har jag kommit till dagens observation som är lika osäker som alltid. Den är att när man i verkligheten prövar de verksamheter som man anser sig ha så goda skäl att förtvivla över så visar de sig ofta fungera långt bättre än sitt rykte. För nästan precis tio år sedan skrev jag här om mina erfarenheter som tarmvredspatient vid Näls sjukhus i Trollhättan. Tarmvred är ett potentiellt dödligt tillstånd som känns som om tarmarna hade trasslat ihop sig i avsikt att strypa varandra av okontrollerbar vrede (därav åkommans benämning). Men Trollhättans sjukhus visade sig från sin bästa sida. En nyimporterad polsk kirurg som gått på SFI löste flinkt upp tarmknuten och efter några dagars rekonvalescens var jag pigg nog att tjuvlyssna på ett intressant samtal mellan de två medpatienterna på salen, två bohuslänska damer i nittioårsåldern som inte hade träffats på ett halvsekel (läs här).

I förrgår var det dags igen ty jag hade fått en släng av spinal stenos vilket visserligen inte är dödligt men förskräckligt obehagligt eftersom nerver i ryggmärgen kommer i kläm mot varandra och skickar smärtsignaler hit och dit i kroppen så att man knappt kan gå. I vilken utsträckning den ryggoperation jag fick kommer att göra mig fullt återställd vet jag ännu inte men Ryggkirurgiskt Centrum uppförde sig helt korrekt enligt min mening. Jag fick återigen anledning att ifrågasätta mina fördomar mot några av landets kanske mest förtalade verksamheter varmed jag menar sjukvården.

Det kan finnas en anledning att sådana som sjukvården sköter sig bättre än finansiärerna, det vill säga skattebetalarna, alltså sådana som jag, misstänker. Det finns en rationalitet i den misstänksamheten. Alla producenter av varor och tjänster måste på något vis kontrolleras så att de inte missbrukar det förtroende de fått att hederligt sköta sitt uppdrag. Nästan allt måste prövas efter Bilprovningens och Hissinspektionens modeller. Men när det gäller sjukvården är den kontrollen inte särskilt effektiv eftersom det är en avdelning av vården som förväntas kontrollera sig själv. Men tänk om det samlade patientkollektivet liksom genom ett gudomligt ingripande har fångats av misstro mot den medicinska professionen och skickar ut så många signaler av tvivel och skepsis att professionen inte törs annat än göra sitt yttersta för att åstadkomma vård i världsklass.