Sedan åttio år tillbaka har Israel befunnit sig i regelbundna krig med olika araber, framför allt de inhemska palestinierna. För mig, som inte är särskilt sakkunnig, framstår dessa stridigheter som ständigt återkommande fientligheter enligt ungefär samma mönster: Israel blir anfallet, försvarar sig och vinner snart konflikten med stora förluster för motståndarsidan, någon sorts internationellt övervakad fredsliknande tillstånd upprättas, motståndarna får tid till ny upprustning och anfaller snart Israel igen varpå den krigiska cykeln återupprepas.

Jag säger inte att Israel har rätt och palestinierna fel. Så mycket har jag lärt mig som att den diskussionen inte kan vinnas (av någon part). Däremot går det möjligen att förstå att ett ömsesidigt hat kan blossa mellan parterna, inte minst hos judarna efter pogromen den 7 oktober 2023.

Det här måste väl ändå bli en vändpunkt i judarnas världsuppfattning tänkte jag och sannolikt många med mig. De måste väl någon gång gripas av hopplöshet inför de ständigt återkommande stridigheterna som aldrig får något avslut utan på något vis, genom det internationella samfundets humanitärt inspirerande inblandning, fortlever genom decennierna med fortsatta nattliga raketattacker. Någon gång måste väl judarna förlora tålamodet och byta strategi, till exempel att hänsynslöst ta kommandot över Gaza i stället för att, som år 2005, frivilligt dra sig tillbaka från remsan, dra tillbaka militär och bosättare och lämna den administrativa makten till Palestinska myndigheten.

Jag tror att det var ungefär så Israels säkerhetspolitiska regering resonerade när de häromdagen beslöt att ta kommandot över den fjärdedel av Gaza som judarna ännu inte kontrollerar och sedan göra slut på Hamas och tillsätta någon annan sorts styre. Men i stället för att själv försöka beskriva detta har jag lånat följande text från den uppmärksammade och proisraeliske skribenten Jonathan Sacerdoti i The Spectator den 8 augusti:

Den nya planen bekräftar vad som har byggts upp i veckor: Israel förbereder sig att gå in i Gaza City och ta direkt kontroll över det som återstår av Hamas operativa fäste. Det är den mest avgörande fasen i kriget hittills, och den för med sig en omfattning av risker, kostnader och komplexitet som har få historiska paralleller i modern israelisk krigföring.

Enligt uttalandet från premiärministerns kansli antog kabinettet fem grundläggande principer för att avsluta kriget. För det första avväpningen av Hamas, följt av återvändandet av alla gisslan, levande och avlidna. För det tredje, en fullständig demilitarisering av Gazaremsan och permanent israelisk säkerhetskontroll över Gaza. Och slutligen, inrättandet av en alternativ civil regering – en som varken är Hamas eller den palestinska myndigheten.

Det rör sig inte om abstrakta mål. De återspeglar den växande konsensus i Jerusalem om att status quo är ohållbart, och att dellösningar – internationella påtryckningar, uppdämning, diplomati – alla har spelat ut sin roll.

Regeringen har nu bestämt sig för att agera, i tron att det enda sättet att säkra Israels framtid och rädda den återstående gisslan är att avveckla Hamas fysiskt, strukturellt och politiskt.

Men för Israel har kalkylen förändrats. Händelserna den 7 oktober var inte bara en skandal, de var en vändpunkt. Målet nu är inte bara avskräckning, utan nedmontering. Inte ännu en vapenvila, utan ett sluttillstånd.

För tjugo år sedan drog sig Israel ensidigt tillbaka från Gaza. Inom en månad återupptogs raketerna. Inom två år styrde Hamas enklaven. Löftet om detta avståndstagande, fred genom avstånd, kollapsade under tyngden av ideologi och våld. Det man försöker göra nu är i grund och botten en omvändning av detta misslyckande. Att gå in i Gaza igen, inte för att återockupera det för all framtid, utan att krossa terrorns arkitektur och ersätta den med något som ännu inte definierats men som nödvändigtvis är annorlunda.

Detta kanske inte är rent. Det kanske inte går snabbt. Det kanske inte ens lyckas. Men för en regering som inte ser någon annan framkomlig väg, och en allmänhet som, även om den är splittrad, till stor del vägrar att leva under hotet om en ny 7 oktober, ser Netanyahu och hans kabinett det som den enda vägen som återstår att gå.