En gång fick jag i uppdrag att ordna en leksaksåtervinning i min bostadsrättsförening. Det blev en stor grön låda i tvättstugan, där barnen kunde lägga leksaker de tröttnat på och ta med några nya hem. Mammor satte sina småttingar i lådan medan centrifugen kördes, varvid omsättningen av nallar och legobitar ökade i området. Projektet blev inte särskilt långlivat eftersom tvättstugan byggdes om, men idén var enkel och kostade knappt någonting.

Häromdan såg jag ett stort rosa plåtskåp resa sig ur gräsmattan där grannbarnen leker. Det visade sig vara ett ”Leksaksbibliotek”, lite mer avancerat än min tvättstugelåda och medfinansierat av Europeiska unionen.

För att få tillgång till leksakerna laddar man ner appen Piffl och skapar en profil. Sen kan jag välja mellan 14 olika leksaker; till exempel en Ritväska, Slingrande kulram, Traktor med släp eller kanske en Basketboll. Att välja bland luckorna i skåpet kallas att ”piffla”.

Jag pifflar mig fram till lucka nummer 7, där det ska finnas ett Dockhus med nycklar & 4 dockor och för att öppna luckan måste jag registrera ett betalkort. Inte för att det kostar något att piffla, men om dockskåpet inte sätts tillbaks inom 48 timmar utgår en avgift på 800 kronor.

Det finns 180 såna här ”pifflingsplatser” i Sverige. Inte bara för leksaker, utan även för kubbspel, brännbollsracket och till och med brasved. Företaget Open Play AB som kläckte idén beskriver sin målsättning så här:

”Skapa en hållbar infrastruktur som stärker folkhälsan, minskar engångskonsumtionen och förvandlar utemiljöer till trygga och attraktiva platser.”

Projektet beskrivs som ”hållbart”, eftersom varje leksak eller brännbollsracket används flera gånger och sparar på jordens resurser. Å andra sidan finns omkostnader i systemet:

• Tillverkning av de rosa plåtskåpen.
• Distributionssystem till 180 platser i Sverige.
• Personal som rycker ut och ersätter skadade leksaker inom 96 timmar.
• Mjukvara och webbplats.
• Marknadsföring och PR. Företaget avlönar både en Marketing manager och en Key account manager.
• Inköp av leksaker (och annat som finns i lådorna)

Skulle tro att den faktiska kostnaden per utlånad leksak i slutändan blir väldigt hög – samtidigt som leksaker man köper i vanliga stormarknader inte är särskilt dyra. Och ännu billigare om man nöjer sig med begagnat. Projektet vore därför otänkbart utan generösa bidrag från Europeiska unionen, bostadsbolag och kommuner.

En annan målsättning med de rosa skåpen är ”Social hållbarhet”, vilket enligt hemsidan betyder:

”Skapa jämlika möjligheter för familjer som annars har svårt att ha råd med fritidsaktiviteter.”

Det låter fint med jämlikhet. Men hur troligt är det att en fattig mamma knappar in sitt betalkort i Piffl-appen och riskerar 800 kronor i böter varje gång hennes son inte lämnar tillbaks basketbollen i tid? Troligare är att hon köper en basketboll för 59:90 på Biltema, eller säger åt ungen att utnyttja sitt sociala nätverk.

En målsättning som inte sägs rent ut, men liksom ligger i luften är: Att mjölka Europeiska unionen på så mycket bidragspengar som möjligt. Eftersom de rosa plåtskåpen (på något magiskt sätt) sägs göra utemiljön tryggare kan man räkna med visst intresse från kommunpolitiker.

Det är inte första gången det dyker upp pretentiösa EU-projekt i min förort. Jag har tidigare skrivit om Pratbänken där ingen sitter. Och om Vindkraftsträdet som inte producerar någon el. Jag ska villigt erkänna att jag inte hårdbevakat Leksaksbiblioteket, men än så länge har jag inte sett något barn använda det.