Det här är en sån där vecka då jag tänker lite extra mycket på allt möjligt. Framför allt tänker jag på mina föräldrar, min moster och min morfar. Just vid den här tiden fyllde både min moster och min morfar år och sommarlovsdagarna fylldes av bakning, kafferep och levande samtal. Samtal över generationsgränserna, så som det var när jag växte upp men som verkar vara ovanligt idag.

Jag är väl medveten om att åldringsvården behövs och att den dessutom generellt är bättre idag än den var när min morfar var ung i början av förra seklet. Då var det fattigstugan som gällde, i alla fall för de som inte hade någon familj, med trångboddhet, vägglöss och dålig mat. Och även om det finns rejäla brister i dagens åldringsvård får man nog förmoda att de flesta vårdhem och äldreboenden är bättre än fattigstugorna.

Samtidigt fanns det annan respekt för äldre förr i tiden. Min morfar berättade ofta om att han och hans far besökte byns fattigstuga och att de som bodde där blev inbjudna till både födelsedagsfiranden och julkalas. Inte för att de var nära vänner, men för att de hade en bygemenskap, en historia, och delade en kultur.

Den samhörigheten, eller åtminstone en del av den, fanns kvar även när jag växte upp och den märktes av just när det var dags för moster Britta och morfar Calle att fylla år. Folk kom från både granngårdar och långväga ifrån för att gratulera, dricka kaffe och prata gamla minnen.

Jag älskade de där kaffekalasen. Det har jag säkert skrivit om tidigare – det blir ju ofta så att man upprepar sådant som verkligen har betytt något för en – men jag hoppas ni har tålamod och inte har något emot att läsa det igen. Jag satt där, en liten flicka, och lyssnade och tog in allt jag hörde. Brottstycken om en skola där man kunde få en örfil om man käbblade mot magistern, om kristidens svartslakt när ransoneringskupongerna inte räckte till, om spanska sjukans härjningar och om goda och dåliga skördar.

Numera verkar folk mest umgås med människor som är i samma ålder som de själva och än mer med människor som har samma åsikter som de själva. Så var det verkligen inte i min familj. Där fanns de flesta politiska åsikter representerade och diskussionerna kunde bli nog så högljudda. Men ingen blev osams, ingen frös ut någon annan, ingen hatade och föraktade. Man respekterade varandra.

Jag saknar den tiden. Jag sörjer också att så många yngre idag inte verkar veta ett dugg om hur livet en gång såg ut i det här landet. Det pratas om ”vita privilegier” – i ett land där även de fattiga klasserna bestod av vita. Det är ju ren historieförfalskning.

Idag är det också en speciell dag eftersom det är årsdagen av min mammas död. Det har gått många år nu – hon gick bort 2012 – och sorgen har lagt sig sedan länge. Men saknaden, den går aldrig över. Och det händer fortfarande att jag tänker att ”det här måste jag berätta för mamma!”.

Ärligt talat gör jag faktiskt det också. Oftast tyst, inne i huvudet, men ibland även högt, med ord.

– Vem pratar du med? ropar maken och jag svarar utan att skämmas:

– Jag pratar med morsan!

– Hälsa, säger maken då och det gör jag.

En mamma är en mamma. Så är det bara. Och har man turen att ha haft en mamma som alltid funnits där och som tagit sin mammaroll på allvar så har man många ljusa och vackra minnen att glädjas åt.

Foto: Pixabay