Jag läser just nu Noveller av Runar Schildt (1888–1925). Novellerna handlar om människor som lever i småstäder eller i ett lantligt Finland i början av adertonhundratalet.

De lever ofta i en trång bygemenskap. Det är långt till affärer och till polisen. De kan lugnt bränna hemma och klå hustrun utan något ingripande från statsmakten, bara det sker i hemmen, utan insyn.

De är alltså fria? Nej. De är hårt kontrollerade och bundna av grannarna och deras många skvallerspeglar.

Numera klagar man ofta över allmänhetens passivitet och ovilja att på något sätt ingripa mot brottslingar. Man ser hellre bort, låtsas att inget sker och hoppas att polisen skall komma. Det gör det lättare för bovarna. Det är sant. Men det är den andra sidan av att byns snäva social kontroll ersatts av polisen, statsmaktens företrädare.

Det har gett den enskilde stor frihet. Också den ständiga inflyttningen till städerna har bidragit till att upplösa den sociala kontrollen. Den nutida professionella, främst statliga kontrollen av människorna har gett dem mycket större frihet än när kontrollen utövades av grannarna.

Det gäller inte alla. I de ”utsatta områdena” råder en helt annan kontroll, främst av flickorna. Pojkarna klarar sig bättre. De klarar sig undan genom att gömma sig i gäng och göra räder in i det omgivande, svenska samhället.

Detta enkla faktum undanhålls oftast. Också nedgången i Pisa-resultaten förtigs på samma sätt.
Alltså: Urbaniseringens enorma samhällsomvandling har kunnat ske utan större problem.

Problemen är resultatet av en annan stor förändring: massinvandringen. Denna förändring har länge förtigits och förtigs ännu, bland annat därför att man är rädd för att bli kallad för rasist – och det är socialt mycket kostsamt.

Just nu sker dock en viss tillnyktring. Polisen får nya medel för kontroll av den enskilde.

Etablerade media försöker hitta människor som förargas eller bekymras av detta. Det är svårt.

Ökade polisiära befogenheter stör få – utöver de som sysslar med olika slags olagligheter.

Tvärtom. Folk hoppas att lite av den tidigare tryggheten kan återskapas.

Men i massmedia låter det annorlunda. Där vårdas fortfarande förnekelsen. Resultatet har blivit ett förljuget samhälle. Problemen med invandringen förtigs, också de mest uppenbara. (De artiklar som jag länkar till ovan är undantag.)

Man talar om diskriminering när vita, unga män släpps in på krogen men inte unga män med mörkare hudfärg. Krogvakten behöver inte göra sig till och han har till uppgift att försvara ordningen i lokalen. Han är realist.

Detta blir i tidningarna exempel på diskriminering. Det finns andra sådana exempel. Bostads- liksom skolsegregeringen är andra. Det ger möjligheter till många utsvävningar i förljugenhet.

Nästan ingen av alla dem som säger sig bli förfärade tar konsekvenserna av sina åsikter och bosätter sig i ett s.k. utsatt område eller sätter sitt barn i en skola med stor andel invandrarelever.

Politikens oförmåga att hantera invandringen beror på att denna under årtionden förtegs och inte diskuterades. Man föredrog att inte låtsas se den. Den ovanan fortsätter man med och följderna kommer att förbli obehagliga – om nu förljugenheten kommer att fortsätta. Hoppeligen sker inte det. Det finns, som sagt, lovande tecken på tillnyktring.