När vi samtalar om orsakerna till de ”utmaningar” som ungefär samtidigt och på samma sätt drabbat världens dekadenta västländer – mångkulturalism, växande sociala klyftor, tilltagande analfabetism, bidragsberoende (man får inte tro att det här är något som bara drabbar Sverige!) – så säger min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro att detta elände är en modern form av underutveckling som särskilt hemsöker högutvecklade västländer på deken samt att allt beror på kapitalismen.

Det är ingen oäven tanke. Det finns säkert hyllkilometrar med tunga, genomtänkta böcker som hävdar någon variant av denna tes. Teserna om kapitalismens skadlighet indelar sig, efter mina erfarenheter, i två huvudgrupper. Den ena huvudgruppen tar sitt avstamp hos filosoferna Hegel och Marx som båda, i varje fall Marx eftersom Hegel är näst intill obegriplig, menade att historien har en uråldrig ordning och inriktning med, i Marx fall, sikte på ett slutligt lyckotillstånd för mänskligheten, nämligen det klasslösa, kommunistiska samhället.

Den andra tesen om kapitalismens vådlighet säger att den fått sin onda kraft av människornas girighet. Den tesen är lättare att begripa ty den kräver inte fyra tjocka band komplicerad text för att begripas. Alla vet vad girighet innebär. Det är inte svårt att föreställa sig att girigheten når olika grader av koncentration hos olika individer. Därför ligger slutsatsen nära till hands att de girigaste människorna troligen lägger beslag på mest pengar. Portugisiskalärarinnan är en anhängare av detta synsätt. ”Om man inte är girig så samlar man väl inte ihop någon förmögenhet?” säger hon till mig med en lätt inneboende ton av att hon möjligen talar med en mindre vetande. Eftersom jag är svensk och därför medfött avog mot allt som kan urarta till konflikter intar jag en fredlig attityd och säger något om att jodå, föralldel, Farbror Joakim är ju både girig och rik, så där kan du ha en poäng.

Samtidigt blir jag arg på mig själv för att så inställsamt underlåtit att med större eftertryck hävda en egen åsikt, egentligen om vad som helst och då bara för att framhäva krav från mitt ego. Å andra sidan, resonerar jag med mig själv med argument som jag inte ens kan artikulera eftersom de består av känslor som går mycket fortare än ord, ungefär som om det pågått en världsmästarfajt i pingis i min hjärna, så tror jag ju inte på det där med girighetens avgörande inflytande över senkapitalismens avarter i de mest utvecklade länderna. ”Jag tror faktiskt att den nya ekonomiska ojämlikheten verkligen existerar”, säger jag och försöker låta resonabel fastän jag avser att mosa hennes argument. ”Det är så många ekonomer och statistiker som säger så och därför får man väl tro på dem. Men…”

Hon avbryter mig med en imaginär olivkvist och drömmer sig tillbaka till sin barndoms nittonhundrafemtiotal. ”Fakta är fakta”, understryker hon. ”Nu för tiden talar man inte längre om dollarmiljonärer utan om dollarmiljardärer och det beror inte på att alla människor sedan dess har blivit tusen gånger rikare.” ”Det kan ju bero på att de ekonomiska klyftorna ökat”, säger jag medgörligt. ”Men jag tror inte det beror på att folk är giriga utan på att de är dumma.”

”Dumma?”, säger hon förvånat. ”Vi lever i demokratier”, förklarar jag. ”I demokratier är det folket som bestämmer. Tydligen har folket bestämt att de ekonomiska klyftorna ska öka i hela västerlandet och kanske i resten av världen också.”

Hon tystnar en liten stund. ”Egentligen håller vi bara på med trams och  pladder”, säger hon. ”Även om det numera snackas mycket om fördjupade ekonomiska klyftor i samhället så lever ju både du och jag sedan över ett halvt sekel i mänsklighetens alla kategorier mest lyckade period för alla människor.”

”Det är sant”, svarar jag. ”Synd bara att det troligen är på väg att ta slut.”

”Äsch”, säger hon. ”Så har nog folk sagt i alla tider. Ändå har livet gradvis blivit bättre för de flesta. För tvåhundra år sedan fanns inte ens några tandläkare att gå till.”

”Det är nog det slutgiltiga argumentet”, svarar jag.