Som ung biologistudent på 70-talet var det lätt att imponeras av Richard Dawkins. En geniförklarad ung forskare, som med boken ”Den själviska genen” tog Darwins evolutionslära in i den molekylära tidsåldern. Att hans teorier blev till bestsellers och tilltalade vanligt folk, fick förstås en och annan att rynka på näsan.

Ungefär samtidigt upplevde den så kallade kreationismen en renässans. En liten grupp studenter på naturvetenskapliga fakulteter hävdade att Gud skapat världen och avfärdade tanken på en evolutionär utveckling. En av mina klasskamrater var av det slaget.

Dawkins kastade sig in i debatten och argumenterade vältaligt för att ”Gud är en illusion”. Kanske slösade han sin energi i onödan på en strid som är svår att vinna. Tillvaron är och förblir ett mysterium, och om Gud är lika allsmäktig som det sägs behöver han knappast bry sig om vad ett gäng akademiker tycker.

Evolutionslärans svaga punkt är att den inte kastar särskilt mycket ljus över livets uppkomst. Däremot är den bra på att förklara varför arter genomgår genetiska förändringar, när de under flera generationer utsätts för begränsande miljöfaktorer. Vetenskapen vinner över vidskepelsen, inte bara för att den har rätt utan också för att den i praktiken är mer användbar. Vem som beordrade den första celldelningen kanske inte är den viktigaste frågan.

Hur som helst. Dawkins gjorde sig bra i TV-rutan och fick snart ett världsrykte som vår tids främste ateist, alltid redo att försvara sanning, förnuft och rationalitet.

Nyligen såg jag ett klipp från en intervju, där en åldrad Dawkins avkrävs en åsikt rörande jihadistisk islam och lite oväntat drabbas av tunghäfta. Istället för att leverera något av sina vanliga svar börjar han mumla likt en stammande skolpojke. Mediaprofilen Dave Rubin som postade klippet, avfärdar Dawkins som en feg hycklare. Han vågar kritisera kristendomen, men får kalla fötter när det kommer till islam.

Nu bör man komma ihåg att Dawkins religionskritik är ”generell”, även om han ofta refererar till kristendomen. Det finns exempel där han sågar islam jäms med fotknölarna och har ibland kallats ”islamofob”. Så vad hände egentligen under den där intervjun?

Hela intervjun kan ses här. Piers Morgan är den sortens utfrågare som gärna använder programtid till att föra fram egna idéer, som intervjuobjektet får kommentera. När han tycker Dawkins blir för långrandig eller är inne på fel spår, tvekar han inte att avbryta. Han gör heller ingen hemlighet av att han är troende katolik och gärna sätter Dawkins på hal is.

Elefanten kliver in i rummet efter ungefär 32 minuter. Dawkins har just förklarat hur mycket han avskyr islamsk extremism, till exempel sedvänjan att kasta homosexuella från hustak, men vill ändå inte kalla sig ”islamofob”. Han säger att ”muslimer är islamismens största offer.” Morgan frågar då vad han tycker om återvändande jihadistbrudar från terrorgruppen ISIS, varvid Dawkins tystnar och ser närmast skrämd ut. Morgan strör salt i såren genom att påminna om hur en annan känd engelsman, Salman Rushdie, råkade väldigt illa ut sedan han kritiserat islam. Dawkins sluter sig inom sig själv och säger med knappt hörbar röst att han inte vill diskutera saken.

Morgan avslutar intervjun (något ohövligt kan man tycka) med att fråga vad Dawkins vill ha för inskription på sin gravsten.

Kanske lider Dawkins av hemlig ångest för att ha bidragit till att rasera den kristna försvarsmuren mot islam. Kanske är han orolig för att dra på sig en ”fatwa” – inte helt otänkbart med tanke på att hans mediala genomslag är större än Lars Vilks. Kanske reagerar han bara känslomässigt efter att ha lockats in i en politisk fälla.

Dawkins har under snart ett halvsekel kämpat för att hålla religion och annan vidskepelse borta från vetenskapen, vilket faktiskt är något hedervärt. Att hålla religioner som islam borta från politiken är ett krig längs en helt annan frontlinje.

Man kan väl säga att Dawkins är duktig på det ena, men inte lika duktig på det andra.