En god vän till mig är permanent upprörd över att TV-journalister aldrig lyckas ställa utmanande frågor till politiska makthavare. När Magdalena Andersson (s) nyligen blev intervjuad fick hon bara meningslösa frågor om vinster i välfärden vilket visade sig betyda att hon ombads att lägga fram sina synpunkter på att lönsamma skolaktiebolag kan göra vinstutdelningar till ägarna.

– Vilken skitfråga! utbrast min vän.

-Varför skulle det vara en skitfråga? sa jag. Det är ju en huvudfråga i svensk politik.

-Just därför, svarade vännen. Skulle något bli bättre om vinstuttag blev förbjudna?

-Jag vet inte, sa jag. Det kanske skulle begränsa betygsinflationen.

-Om vi nu antar att det finns en betygsinflation och att den beror på att snikna privatskolor ger glädjebetyg för att locka till sig skolbarn, som ju är ett slags vandrande checkar värda hundratusen kronor om året per elev, så hade detta kunnat kontrolleras med hjälp av externa betygskontrollanter som censorerna vid studentmuntan förr i tiden.

-Eller, inflikade jag, genom att göra som på västra halvklotet där elevers kompetens testas inte främst av den skola eleven lämnar, utan av den till vilken eleven söker.

Då anförde min vän sammanfattningsvis och ilsket att frågan om vinster i välfärden var en skitsak som man inte behöver prata om eftersom problemet funnits i trettio år, det vill säga så länge det funnits skolpengsfinansierade aktiebolagsskolor, och politikerna inte lyft ett finger för att göra något åt saken. Inte friskolorna själva heller, och det är nästan ännu värre, fräste vännen.

Så då var det klart med den saken, tänkte jag, men vännen var fortfarande i affekt.

-Vad tycker du att journalisten borde ha frågat i stället? sa jag.

-Någonting viktigt som spelar roll för medborgarna och inte bara gäller relationerna mellan sossar och vänsterpartister, svarade vännen. Saker som är viktiga för framtiden.

-Som vadå?

-Välfärdssystemets framtid, till exempel. Det kan ju inte hålla så länge till. Pengarna tar slut i kommuner och landstingsregioner och arbetslösheten ligger över tio procent – minns du att det inte var länge sedan en arbetslöshet på fyra procent ansågs helt oacceptabel! – vilket antagligen beror på att vi inte har folk till alla jobben utan måste importera illiterat arbetskraft från Menaländerna som sedan koncentrerar sig på att söka bidrag.

Jaså, svarade jag, du menar att TV-journalisten skulle säga till partiledaren och möjligen vår nästa statsminister Magdalena Andersson att Magdalena, jag vet att du vill prata om vinster i välfärden men att jag inte tänker fråga dig om det eftersom det är en struntsak och att jag därför i stället ska ta upp sådant som verkligen betyder något, till exempel om du Magdalena och de andra partiledarna verkligen tror att ni kan fortsätta driva det här offentliga välfärdsprojektet som funnits i hundra år och varit på deken i mer än tjugofem. Jag tänker fråga dig, Magdalena, om du inte märker hur ihåligt allt politikersnack om vård, skola, omsorg numera låter i medborgarnas öron när alltfler kallar 19.30-sändningen av Rapport för ”Dagens mord”?

Min vän satt tyst ett tag. Sedan sa han att ja, det var väl den sortens mer seriösa tonfall han önskade höra från en kunnig och genomtänkt TV-intervjuare. Menar du alltså, invände jag, att en journalist som har statstelevisionen och därmed Magdalena Andersson och andra politiker att tacka för sin lön och sin enorma prestige i kraft av att med jämna mellanrum tala med vårt lands viktigaste personer inför hela folket, att en sådan person skulle sätta hela sin existens på spel genom att fråga en ledande politiker, möjligen en blivande statsminister, om hon verkligen tror på det skola-, vård- och omsorgsprojekt som är alla politikers stolthet och grunden för deras maktutövning?

Min vän tystnade och brast strax ut i skratt. Det går förstås inte, sa han. Jag tänker på hur det måste ha varit under Stalin. Tänk dig en intervjuande journalist från nyhetsbyrån TASS: ”Kamrat Stalin, vi skippar snacket om hur femårsplanen återigen kommer att överträffas, jag vill fråga om kamrat Stalin fortfarande tror att kommunismen har en chans att överleva.”

Jag skrattade också. Det skulle betyda en enkelbiljett till Sibirien redan samma dag för journalisten, sa jag. En statligt ägd TV-kanal med monopol är en statligt ägd TV-kanal med monopol vare sig den är socialistisk eller kapitalistisk.