Sedan 2009 pågår en ”myndighetsgemensam satsning mot organiserad brottslighet”. Enligt Polisens hemsida ”samverkar 14 svenska myndigheter med underrättelser och operativa insatser mot kriminella individer, nätverk och fenomen i en satsning mot den organiserade brottsligheten”. Dessutom ingår ytterligare tolv myndigheter som ”nätverksmyndigheter”. Vidare: ”Satsningen leds av Samverkansrådet och verkar genom Operativa rådet, Nationella underrättelsecentret (Nuc) samt dess styrgrupp, sju regionala samverkansråd (Rsr) och åtta regionala underrättelsecentra (Ruc)… Operativa rådet ansvarar för helhetsbilden av den operativa verksamheten och ska besluta om nationella myndighetsgemensamma insatser.”

Man förstår att svenska staten samlat sig för att ta krafttag mot den organiserade brottsligheten och då särskilt välfärdsbrottsligheten. Allra minst femtio myndigheter är således inblandade. Nu har det kommit en förhoppningsvis klargörande rapport på 36 sidor.  

Eftersom staten, särskilt Polisen verkar det, har gjort en så storslagen myndighetssatsning – som den dessutom av sekretesskäl gett det för misstänkta bidragsfuskande utlänningar svårtydbara tyska kodnamnet Ansatz – så inser man att en kraftsamling är på gång. Det gläder mig, ty jag har i flera år hört det glunkas om en lavinartad och kriminell uppgång av bidragsbrottsligheten, men jag har aldrig haft någon känsla av att det svenska rättsmaskineriet liksom kommit ur startgroparna. Det har ej heller, visar det sig, skribenten Hanne Kjöller i Svenska Dagbladet, som skriver så här:

”Jag började skriva om assistansfusket för 15 år sedan. Polisen, åklagarna och senare även de myndighetsgemensamma rapporterna över den organiserade brottsligheten har sedan åtminstone 2012 uppvaktat sittande regeringar. Ingen såg det komma? Alla har sett det komma. Men ingen har orkat ta tag i det.”

Hur kan det vara så svårt att spåra upp och sätta dit några tiotusentals bidragsfuskare? Det här är trots allt inte high tech. Jag vet vad jag pratar om för jag har i egenskap av delförfattare till boken Eget val i äldreomsorgen”, 1992, ett stort ansvar för att det nu missbrukade kundvalssystemet skulle införas inom äldreomsorgen (fast föga anade jag hur taffligt det skulle implementeras av sådana som folkpartiet).

Jag har nu läst den förhoppningsvis klargörande rapporten på 36 sidor och måste tyvärr rapportera att projektet Ansatz tycks vara ett precis så kraftlöst och byråkratiskt evenemang som man kan vänta sig när tänkare, som föredrar att utreda framför att jaga bedragare på socialkontor, från 50+ omsättningsmaximerande myndigheter ska åstadkomma något tillsammans. Deras minsta gemensamma nämnare är lusten att få större anslag och de kommer därför fram till att det behövs fler utredningar.

Texten verkar skriven av sistasorteringen av studenter från sociologi- och kriminologilinjerna på högskolorna. I stället för att gå pang på rödbetan – som en riktig snut hade gjort – så trasslar de in sig i klassifikationer där fuskarklientelet indelas i nya sociologiska grupperingar som kallas aktiva och kopplade där de förra indelas i fyra hierarkiska undergrupper – strategiska ledare (1 930 stycken i nationen), utförare högre skikt (5 249 stycken), utförare lägre skikt (5 524 personer) samt möjliggörare och specialister (som måste bestå av ett oändligt antal människor som på ett eller annat sätt hjälp till; räknas exempelvis spärrvakten i tunnelbanan och tjejen i ICA-kassan?– medan de senare består av folk som haft samröre med de förra. Sedan exerceras dessa nyuppfunna begrepp med förment samhällsvetenskapliga metoder:

”Utifrån Polismyndighetens kodning av de kopplade individernas relation till de aktiva individerna gjordes följande aggregerade nivåindelning utifrån individernas antal strategiska och regionala kontakter. Nivå 0 (24 019 individer): Inga strategiska kontakter; Nivå 1 (17 774 individer): 1–2 strategiska kontakter i en eller flera regioner eller 3–9 strategiska kontakter inom en region; Nivå 2 (5 147 individer): 10 eller fler strategiska kontakter oavsett region eller 3–9 strategiska kontakter i två eller fler regioner.”

Men emellanåt slinker det in mer verklighetsnära observationer och fallbeskrivningar. Ett fall är en hjärndöd kvinnlig ”brukare” som vården ville göra slut på (”genom att avbryta den livsuppehållande behandlingen sondmatning”). Men det accepterade inte dottern. Hon tog hem mamman för att själv sondmata och kassera in 400 000 kronor i månaden i assistansersättning.

Man anar dramat. Dottern vill till varje pris ha kvar den hjärndöda mamman eftersom staten betalar nästan fem miljoner om året. Staten vill ha tillbaka mamman för att ta livet av henne och spara miljonerna. Men det tar tid för staten att få sin vilja igenom: ”Efter en längre utredning hos Försäkringskassan med många utredningsinsatser och även oanmälda hembesök med stöd av polis togs mamman av den egna familjen till vården för att somna in”.

Man anar polis och socialsekreterare som år efter år utan framgång smyger i buskarna för att häkta en hjärndöd mamma som kostar skattebetalarna fem miljoner kronor om året.

Rapporten kommenterar fallet så här:

”Bakgrunden till att familjekonstellationen bedömdes underrättelsemässigt som aktuella inom organiserad brottslighet var involvering av tydligt kopplade personer till nätverkskriminella tillsammans med återkommande felaktigheter i redovisad tid, vittnesuppgifter från tidigare assistenter och dåvarande assistenter, samt att de undandrog henne svensk vård… Dottern var och är även högre chef inom ett privat företag inom välfärden och utbildad sjuksköterska… Assistans utfördes inte som redovisats och den samlade informationen visar att det förekom vanvård och att brukaren användes som ett brottsverktyg. Åklagare har bedömt att ej gå vidare i utredningen med anledning av att det sannolikt inte kommer leda till fällande dom.”

Om det är så det ser ut, behöver då något mer utredas? Är det inte bara att stoppa uppenbart onödiga bidrag? Eller finns det någon intressegemenskap mellan ”brukarna”, den organiserade brottsligheten och de 50+ polisnära byråkratierna som sitter i bekväma arbetslokaler med fruktkorg och kaffemaskin?

De 50+ polisnära byråkratierna kräver emellertid mer forskning och analys:

”En separat myndighetsgemensam sårbarhetsanalys kommer göras när det finns ett tillräckligt brett analysunderlag. Sårbarhetsanalys blir viktig för att beskriva brottsligheten och få en bättre bild av hur och var insatser ska sättas in för att motverka välfärdsbrottslighet. Innan en sådan sårbarhetsanalys kan göras krävs en kritisk mängd analysunderlag inom ärendet.”

Kanske väljer regeringen och de 50+ myndigheterna att göra ingenting i syfte att slippa tidningsrubriker i Bagdad på temat att de svenska myndigheterna inte bara kidnappar och fängslar muslimska barn utan dessutom kidnappar och dödar sjuka muslimska mammor.