Med tanke på att jag så sent som igår skrev en text om kampen mellan Harvard och Vita Huset så är det kanske lite tjatigt att hänga sig kvar vid ämnet, men frågan har bottnar som man, i varje fall jag, inte omedelbart uppfattar. Det handlar om hur den här striden över huvud taget har kunnat uppstå och genom vilka magiska influenser som amerikanska universitetsprofessorer fått kurage att sätta sig upp mot presidenten.

Möjligen är frågan irrelevant för andra än svenskar. För oss är den relevant eftersom det hos oss är otänkbart att universitetslärare samfällt skulle kunna ta en strid mot staten. Detta beror på ett svenskt samhällsorganisatoriskt särdrag, nämligen statens totala kontroll över universiteten. När en harvardprofessor slåss mot Trump så handlar om en konflikt mellan två i stort sett jämställda parter, medan ett bråk, om ett sådant kunnat uppstå, mellan en svensk universitetslärare och hans arbetsgivare, utbildningsminister Mats Persson (bilden), är helt ojämställt eftersom läraren endast är en an- och underställd. Sådana tar helst inga riktiga fajter med chefen.

Den svenska ordningen är nämligen, som jag framförde igår, att universiteten ska vara en del av staten. Detta är helt väsensskilt från tänkandet i USA som tvärtom uppmuntrar universitetens självständighet. Mer än vi anar tar amerikanerna maktbalansering och maktdelning på allvar.

Vi förstår knappt det nästan totalitära draget i vårt system där regeringen kontrollerar det högre tänkandet i nationen genom att universiteten är till hundra procent statsfinansierade myndigheter som årligen får detaljerade förhållningsorder genom regleringsbrev och rektorerna har korta förordnanden på cirka fyra år. (Detta reducerades förra gången till arton månader med gummimotiveringen att ”Ledamöterna utses för en kortare period än vanligt mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget och vikten av att sådan kompetens ingår i styrelserna” (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2023/04/nya-styrelser-for-30-universitet-och-hogskolor/). Var det ukrainakriget som fick regeringen att strama åt greppet om universitetsrektorerna och vad trodde den sig vinna, skulle den sätta in majorer som rektorer om kriget hettade till?)

Jag kan som erfaren statsbyråkrat intyga att en universitetsrektor därmed sitter löst. Han har tillerkänts en kort ämbetsperiod och besitter troligen ingen reträttposition vilket gör honom helt beroende av ministerns välvilja. En sådan person säger inte emot. Står någon upp för yttrandefriheten när det kan kosta ens egen framtida försörjning?

Det förekommer bondtjuveriliknande försök, bland annat från centerpartister, att locka hit amerikanska universitetsprofessorer med argumentet att på svenska universitet så får lärare vara hur woke de vill. Det är kanske sant, men se hur det går för dem som försöker avvika från woke. Dessutom kan hitkommande amerikaner inte hitta någonstans att bo.

Dessa observationer är också ett memento till dem som tror att wokevågen är på väg att ebba ut. Det tror inte jag. Det politiskt korrekta tänkande förankras inte i tillvaron av Greta-typer, vars flyktiga hjärnor lätt kan växla till andra spår som lovar större rubriker. Långt stabilare är de PK-rötter som består av att horder av myndighets- och apparatfolk har sin försörjning knuten till mednynnandet i den statligt påbjudna änglakörens sånger.

Där kanske du kommenterar att det i så fall skulle räcka med att politikerna, som står för pengarna, skulle avsvära sig PK-ismen för att tankemönstret skulle upphöra. Det är sant, invänder jag, men det kommer politikerna aldrig att göra eftersom woke-tänkandet är själva grunden för deras maktposition. Demokrati, välfärdsstat och politikervälde bildar tillsammans den trebenta pall på vilken det västerländska samhällssystemet lärt sig att skapa sitt trygga säte.

Betänk att det var just när demokratin slog igenom som politikern, det professionella ombudet, med sina ständiga löften om ökad välfärd, historiskt uppstod och kom till makten.