Efter att ha funderat ganska mycket på saken har jag tyvärr kommit fram till att makt, för det mesta, är rätt. Jag gillar inte nödvändigtvis att det ligger till på det viset. Jag skulle önska att rätt alltid vore rätt.

Ibland är rätt rätt, till exempel i välfungerande rättssystem där brottslingar infångas, döms enligt legitimt skrivna lagar där mänskliga rättigheter respekteras och, om de befinns skyldiga, bestraffas. I en rättsstat är det rätten som ger rätt, inte makten.

Jag vet att många skulle anse det påståendet för blåögt och naivt men det är en blåögdhet och ett tillstånd som vår kultur anser sig vilja både döda och dö för. När likartade koncept tillämpas i internationella sammanhang kallas det exempelvis för regelbaserad världsordning.

Regelbaserade och legitima rättsordningar, såväl nationellt som internationellt, är det bästa som finns för människorna eftersom sådana system maximerar, om inte säkert friheten, så i varje fall freden. Bättre än så kan människan, vad jag kan förstå, inte få det.

Den som inte är nöjd med den rätt samhället erbjuder kan göra revolution och då avgör maktkampen vem som har rätt.

Efter trettioåriga kriget träffades parterna för att samla sig till den westfaliska freden som, förutom en del territoriella korrigeringar, mest handlade om att främja olika slags rättigheter så att länderna inte återigen, i varje fall inte omedelbart, skulle kasta sig in i krigets helvete. Till exempel skulle olika religioner tåla varandra i stället för att slåss och misshälligheter mellan olika länder hanteras genom uppgörelser i godo. Blåögt och naivt förstås men ädelt och kanske till och med fredsbevarande.

Det gick förstås som det gick med westfaliska freden och jag, liksom så många andra, har kommit på varför. Det beror på att människor, enskilt eller i olika konstellationer, alltid kommer i strid med varandra. Det kan vara lugnt ett tag men sedan börjar de sticka knivar i sina grannar. Då bryter distinktionen mellan makt och rätt samman. Alla inblandade anser sig företräda det rätta och när det visar sig att grannens rätt är helt annorlunda än min finns det ingen annan lösning än att låta kanonerna avgöra vilken rätt som är rättast och därför ska gälla. I praktiken visar det sig därmed att makt är rätt.

Jag sympatiserar med alla människor som inte vill acceptera detta. De känner att jordelivet inte får vara så oordnat och grymt, att det måste finnas någon rättvisa, att Gud eller någon annan allsmakt aldrig skulle tåla en sådan värld och därför gripa in för att återinsätta det rätta på sin rätta plats. Förr i tiden räknade många med att deras Gud, bevekad av människornas böner och flagellationer, skulle ingripa på det rättas sida. Vår tid kanske sätter sin förhoppning till Förenta Nationerna och hoppas på en resolution från säkerhetsrådet.

Naturligtvis hjälper inget sådant. Det beror på att det inte finns någon högre domstol som kan avgöra vilken av två fullständiga och i sina egna anhängares ögon helt övertygande, men sinsemellan motsägelsefulla, rätter, min och grannens, som smäller högst och därför ska vara jordens lag. Och även om en sådan domstol funnits så finns ingen vidhängande våldsapparat som kunde verkställa domarna.  

Dilemmat konfronterar oss med sina ohyggliga konsekvenser varje dag (till råga på allt på flera fronter, men det är överkurs). Judarna och palestinierna är fast beslutna att, om det behövs, utrota varandra. Båda anser sig ha rätten på sin sida och hur många vittnesbörd jag än får höra räcker inte beviskraften för att döma till den ena partens förmån. Förresten finns ju inte heller domstolen så jag kan, i min ensamhet och övergiven av en Gud som inte vill uppenbara sig för mig, tycka vad jag vill. Så illa arrangerat är det på jorden. Det blir kriget, makten, som fäller det sista ordet, åtminstone fram till dess att den svagare parten hunnit rusta sig igen.

För en jude eller palestinier ligger ställningstagandet kanske i generna, men vad med en vanlig svensk som jag? Hur ska jag tycka om jag inte bara fegar ur genom att inte tycka något alls eller kanske i min förtvivlan letar efter hjälplösa formler av typ å ena sidan och å den andra?

Jag har redovisat min strategi tidigare men eftersom jag nästan glömt den så beskriver jag den igen. Livets mening, om det finns någon, är att göra tillvaron så behaglig som möjligt för mänskligheten. Hur torftigt det än kan verka har vi inget annat mått på människornas framgång i detta avseende än bruttonationalprodukt per capita. Den som är bäst på att få öknen att blomma och teknikindustrier att uppstå är den som enligt mitt tänkande har rätt i Mellanöstern. Den som i denna bemärkelse har rätt brukar också vara den som har de vassaste mordvapnen.