Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…

Det som förtrollade mig så till den grad var introt till första spåret på A-sidan på Uriah Heeps första album, Very eavy’ Very umble. Det hade kommit ut ett par år tidigare, 1970, men för mig var det alldeles nytt och alldeles, alldeles magiskt.

Musiken strömmade ut från A:s storebror P:s rum och jag blev så berörd att jag nästan flöt in i hans rum, likt en hund som fått vittring på något enastående spännande. Jag stirrade på stereon, stirrade på P, och kunde knappt tro mina öron.

”Vad ÄR det här?” fick jag fram till slut och P räckte mig skivomslaget. Han såg förmodligen hur ett ljus tändes i mina ögon för trots att han förmodligen inte hade minsta lust att ha mot lillsyrrans kompis i sitt rum så protesterade han inte när jag slog mig ner på golvet bredvid honom. Där satt jag sen i andakt medan David Byrons röst fyllde både rummet, mitt hjärta och min själ.

Dagen därpå skrapade jag ihop det jag hade kvar av månadspengen, cyklade ner till stadens enda skivaffär och frågade om de hade plattan inne. Det hade de. De hade dessutom Salisbury och Look at Yourself. Sommarlovet var räddat.

Den sommaren gick alla mina pengar – månadspeng, lönen för jordgubbsplockning, födelsedagspengar från morfar – till musik. Inte bara Uriah Heep utan Deep Purple, Black Sabbath, Led Zeppelin, Ten Years After. Men det var Uriah Heep, och David Byron, som öppnade porten till denna nya sköna värld.

Sedan dess har det gått över 50 år och det har runnit mycket vatten under broarna. David Byron ersattes som sångare i Uriah Heep redan i mitten av 70-talet på grund av sitt kraftiga alkoholmissbruk och dog endast 38 år gammal 1985.

Själv växte jag upp, upptäckte nya band och många av de gamla vinylskivorna ställdes undan. Men inte alla – och inte för alltid. Och det där ögonblicket, när jag hörde introt till Gypsy, första spåret på Uriah Heeps debutalbum, glömmer jag aldrig.

Foto: Omslaget till ”Very ‘eavy Very ‘umble”, Uriah Heeps debutalbum