Lars Strannegård är rektor på Handelshögskolan och han höll ett föredrag på Karolinska Institutet den 1 april med titeln ”Bildning i en digital tid”.

Han framförde en rad ambitiösa teser. Utbildningen måste syfta till att ge en helhet, att utveckla människan. Studenterna bör utöver sina egna fackämnen studera konst och filosofi. Universiteten måste också tillhandahålla fysisk utveckling och andlig fostran. Som exempel på detta tog Strannegård upp framstående amerikanska och engelska universitet som satsar på helheten.

Detta har blivit än viktigare i den digitala eran, särskilt när AI ser ut att ta över många områden. AI- system kan bli oerhört skickliga på sakfrågor men saknar de större dimensionerna. Känslor kommer maskiner aldrig att bli bra på. Vi måste utveckla utbildningen så att våra studenter inte blir utslagna av maskiner. Sverige är särskilt utsatt menade Strannegård eftersom vår utbildningstradition tenderar att fokusera på smal ämneskunskap.

Allt detta är mycket tänkvärt, inte minst situationen i vårt eget land. Det svenska utbildningssystemet är starkt påverkat av socialdemokraternas långa maktinnehav. De har under mycket lång tid haft som mål att underminera de gamla institutionerna såsom skolan och kyrkan som en del av deras ambition att riva klassbarriärer. De har kanske lyckats över förväntan. Att utbildningen därigenom främst har blivit praktisk och pragmatisk är därför inte förvånande. Att skapa och vidmakthålla en högtstående akademisk tradition med filosofiska dimensioner har sannerligen inte varit högprioriterat för våra arbetarregeringar. Till och med läkarnas utbildningsmiljö har nog numera mer gemensamt med ett verkstadsgolv än med Hippokrates medicinskola.

Om vi tar ett steg tillbaka så måste vi betänka att vi lever i massutbildningens tid. Ännu på 50-talet var universitetsutbildning förbehållet en liten elit. Att de floder av studenter som passerar dagens utbildningsfabriker inte kan förväntas hålla i närheten av samma standard som var möjligt förr bör inte förvåna någon.

I boken ”Inventing the Future” skriven 1963 av nobelpristagaren Dennis Gabor uttrycker han sin oro över framtiden. Han anser att de unga generationerna inte behöver anstränga sig och att det kan komma att få negativa konsekvenser och göra dem mindre tillfredsställda med livet på sikt och få dem mer benägna att ägna sig åt tomt strunt. Jag kan inte hjälpa att jag börjar tänka på dataspel när jag läser det. Hela hans redogörelse känns nu, 60 år senare, kusligt aktuell.

Gabor skriver vidare att det nog inte finns någon plats för människor med en IQ under 110 i det moderna näringslivet. Mest radikal är han kanske när han citerar engelska seniora pedagoger som verkar enas om att det bara är de 5% mest begåvade av befolkningen som riktigt kan tillgodogöra sig en universitetsutbildning. Och denna andel, 5%, är ungefär den andel som gick till högre studier i vårt land 1960.

Hur ska vi tolka detta? Är Gabor bara en i raden bland dem som alltsedan antiken har oroat sig för ungdomens förslappning? Eller står vi nu inför en verklig kris när AI står för dörren? Vi kan slå fast att Gabors bedömning ännu inte har blivit verklighet. Arbetslösheten är inte över 50% och frågan blir då – var jobbar de som har en IQ under 110? En ofrånkomlig gissning är att en stor del av dessa är verksamma i offentlig sektor, ett område som har växt enormt sedan Gabor skrev boken. Men en analys av detta vore mycket intressant.

Nu tillbaka till Strannegård. Han vill alltså att dagens handelsstudenter inte enkelt ska kunna ersättas av maskiner. Och den risken ökar för varje dag. Hur ska man lyckas med det? Handelshögskolan är en elitskola och den kanske ändå trovärdigt kan ha den här ambitionen. För andra läroanstalter, dagens massutbildare, ser dock situationen mörk ut. Men frågan är väl ställd och viktig. Jag tror dock att han har fel på en viktig punkt. Emotionella reaktioner är sällan särskilt avancerade. De kräver heller inte att man kan tänka utanför boxen. AI-system kan nog därför snabbt bli skickliga på att känslomässigt manipulera människor men också fungera som stöd till människor i besvärliga situationer. Det är nog alltså inte sådana färdigheter som kommer att rädda oss ifrån att bli brädade av maskiner.

Strannegård vill utveckla studenterna genom att få dem att förstå konst, filosofi och humanistiska ämnen. Men han missar en väsentlig punkt. Naturvetenskap och matematik. Idag verkar det som om en allt mindre del av samhällets beslutsfattare förstår naturvetenskap. Det är extra problematiskt eftersom många av dagens stora frågor, som klimat och hållbarhet, kräver stora kunskaper för att kunna förstås och kritiskt granskas. Det fungerar ofta dåligt att förlita sig på de forskare som är aktiva inom dessa områden eftersom de är frälsta för saken och dessutom har egen vinning av intresset. Inte ens AI-verktyget ChatGPT förmår hjälpa oss särskilt mycket eftersom den bara kan tränas på det material som finns tillgängligt. Tänka utanför boxen måste vi göra själva.

Naturvetenskapen utgör själva grunden för det moderna samhället, ändå är det pinsamt få som förstår den på djupet. Forskaren och skribenten C.P. Snow skrev redan 1959 den ofta citerade skriften ”The two cultures and the Scientific Revolution” om klyftan mellan naturvetenskapen och humaniora och hur många intellektuella helt står utan kunskaper i naturvetenskap. Denna har sedan dess bara förvärrats.

Min tro är att Strannegård skulle komma en god bit på väg med sitt projekt genom att kraftigt förbättra sina studenters kunskaper i naturvetenskap. Det finns heller inget område som är så lämpligt för att träna och utforska gränserna för ens egen intellektuella förmåga som just genom att studera naturvetenskap och matematik. Samhällsnyttan vore sannolikt enorm om beslutsfattare inom stat och näringsliv blev mera bildade på dessa områden.

Jag har länge haft tanken att det är amatörforskning som kan bli räddningen för massorna i kombination med träning i andra avancerade färdigheter som att måla eller att skriva. Om man inte har kravet att man måste försörja sig på det man gör (i den hårda konkurrens som finns idag) men lägger ned möda och intresse så kan man ändå utvecklas och faktiskt också troligen kunna göra nytta. Intressant nog kommer även Gabor in på detta.

I en värld där artificiell intelligens kan göra allting mer tillrättalagt och smidigt så fruktar jag att det nyss nämnda kan bli det enda sättet för oss att utveckla vårt intellekt och hålla oss skärpta. Annars kan vi snabbt bli dömda till evig fördumning och maskinerna kommer snabbt att ta över herraväldet. Människor behöver svåra problem att ta tag i som kräver insikter från många olika områden. Det är då vi fungerar som bäst.