Under min skoltid ställdes ganska rimliga krav på idealitet. Vi behövde sällan engagera oss i planetens överlevnad, ta ansvar för slaveriets fasor eller bära mänsklighetens koldioxidskuld på våra axlar. Det räckte med att vi lärde oss läsa och räkna, memorera vissa basfakta och behärskade konsten att slöjda en smörkniv.

Men ibland mobiliserades vi för högre syften. Till exempel under ”Operation dagsverke” då alla Sveriges elever arbetade under en dag för att göra världen bättre. Vi krattade löv runt våra lärares sommarstugor, putsade folks fönster och tiggde prylar av lokala företag som vi sålde på torget.

Pengarna vi tjänade skickades till Danilo Dolci – en gubbe som hjälpte fattiga barn på Sicilien och var internationellt känd för sin kamp mot maffian. Vi hoppades förstås att våra hopkrattade pengar skulle bidra till att någon maffiaboss fick skaka galler, men projektet kändes ändå lite avlägset. Som ambitiös elev började jag läsa en av Danilos böcker, men tröttnade efter några sidor.

Vid ett annat tillfälle mobiliserades vi av kommunen för att rensa skräp. Vi utrustades med varsin sopsäck och skickades ut i ett skogsområde nära skolan. Jag och några kompisar fokuserade på ett kärr, där vi med hjälp av pinnar fiskade upp saker från botten. Bland annat hittade vi en slö kökskniv, ett stort antal burkar och flaskor som måste ha legat där i evigheter.

Kärret verkade vara ett perfekt ställe att gömma ett lik. Troligtvis skulle en kropp kunna ligga där i århundraden, kanske årtusenden, utan att förmultna. Med lite tur kanske vi stötte på en kusin till Bockstensmannen. Nu hittade vi inte Bockstensmannen, men däremot hans cykel. Ett otroligt rostigt och skräpigt exemplar som vi med stor möda lyckade bärga. Tyvärr gick det inte att få ner den i sopsäcken, så vi kastade tillbaks den i kärret. Något måste ju sparas åt framtida arkeologer.

Frågan är vilket av projekten som var mest pedagogiskt och till störst gagn för världen.

Operation dagsverke i all ära, men svårt att avgöra vad som händer med pengar man skickar till Sicilien (eller någon annanstans). Säkert var någon solidaritetsorganisation inblandad som hade sina omkostnader. Danilo Dolci själv var troligtvis en trevlig kille, men hans organisation splittrades snart i två fraktioner med olika politisk inriktning.

Skräpplockarprojektet var i alla fall fullt begripligt, för alla som deltog. Vi gjorde skogen trevligare och sparade eventuellt en hacka åt kommunen. Vi hade hyfsat kul och blev samtidigt påminda om att det är en dålig idé att skräpa ner.

Dagens elever får ägna betydligt mer tid och energi åt idéella frågor. För några år sen kunde man till och med skolka med Greta Thunberg, på lektionstid (!). Den som går på högstadiet förväntas känna personligt ansvar för planeten, klimatet, antirasismen och för alla som på något sätt är missgynnade. Samtidigt som alla människor är jämlika, stämplas vissa hudfärger som priviligierade.

Mitt råd till skolmyndigheterna är att sluta belasta eleverna med så mycket ideologi (utom möjligtvis på filosofilektionen). Men skicka gärna ut dom i skogen för att samla tomburkar, eller låt dom tvätta klotter från busshållplatser. Eller varför inte hjälpa till med grovstädningen av skolans lokaler?

BILD: Danilo Dolci leder en demonstration i Partinico på Sicilien (1970).