Medvetande är en gåva – men också en börda. Det gör oss kapabla att reflektera över universum, förstå våra handlingar och drömma om framtiden. Men det gör oss också ensamma. När vi blickar upp mot stjärnorna ser vi ett oändligt kosmos som varken svarar eller bryr sig om vår existens.

Detta existentiella dilemma står i centrum för Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey), en film som ställer frågor snarare än att besvara dem. Filmen bygger på den brittiske författaren Arthur C. Clarkes roman Vaktposten (The Sentinel, 1951).

Clarkes roman med samma namn som filmen, på svenska År 2001 – en rymdodyssé (engelska 1968, svenska 1970), skrevs parallellt med att han och Kubrick skrev filmens manus, och kom ut efter att filmen redan haft premiär. Det är stor skillnad mellan Clarkes berättelse och Kubricks framställning. Clarke förklarar handlingen i detalj medan Kubrick använder väldigt lite dialog – musiken och bilderna får tala i stället.

År 2001 – ett rymdäventyr är en poetisk och mystisk upplevelse – vacker och underlig, men också skrämmande. Det är en film som är öppen för många tolkningar, men alla är överens om att evolutionen, livets utveckling, är ett grundläggande tema. Men utvecklingen skildras inte på ett vetenskapligt utan ett fantastiskt sätt: människan har inte blivit den hon är genom många små förändringar utan genom väldiga språng.

Filmen börjar för tre miljoner år sedan i en prolog som kallas ”Människans gryning”. En flock stora apor kämpar för att överleva i ett kargt och torrt landskap. De saknar språk och använder inga verktyg. En dag får de syn på en stor svart sten – en monolit. Den är rektangulär till formen och dess släta yta och exakta proportioner skiljer den från de omgivande klipporna och visar att den är framställd av intelligenta varelser. När apflockens ledare rör vid monoliten händer något med honom. Det är ungefär som när Adam åt av kunskapens frukt i lustgården. Apan blir medveten.

Efter kontakten med monoliten börjar apan använda enkla redskap – genom att använda ett djurben kan han slå ihjäl apor från andra flockar som konkurrerar om resurserna. Sedan flyttar vi till nutiden, år 1999. Människan har nu gått från att använda ben som stridsklubbor till att konstruera oerhört komplicerade redskap, rymdskepp, som de använder för att kolonisera andra planeter och utforska universum.

På forskningsstationen Clavius på månen har man grävt fram en svart monolit, kallad TMA-1. Dr. Heywood Floyd, en hög chef på NCA (National Council of Astronautics), menar att upptäckten kan vara en av de mest betydelsefulla i vetenskapens historia. När människorna närmar sig monoliten avger den en kraftig radiosignal riktad mot Jupiter.

Två år senare, år 2001, är rymdskeppet Discovery One på väg mot Jupiter för att undersöka radiosignalens mål. Skeppets besättning består av dr. David Bowman, dr. Frank Poole och den intelligenta datorn HAL 9000, samt tre vetenskapsmän försatta i dvala. HAL 9000, som styr hela skeppet, drabbas av en ”psykos” och eliminerar besättningsmännen i flera kusliga scener.

Den ende överlevande astronauten, David Bowman, fortsätter resan till Jupiter och får kontakt med ”mottagarmonoliten” som drar in honom i en mystisk ”stjärnport”. Där, på ”andra sidan”, anländer han till en salong i nyklassisk stil. Det liknar en mänsklig miljö, men ändå helt annorlunda. Bowman åldras hastigt och efter att ha ätit middag lägger han sig i en säng för att vila. Där får han en vision av monoliten. Han sträcker sig fram emot den och i denna stund förvandlas han till ett ”stjärnbarn”, ett foster svävande i rymden, som blickar ner på jorden. Man antar att denna varelse representerar nästa stora steg i evolutionen.

Richard Strauss musik i filmens inledning, ur tondikten som bygger på Nietzsches verk Sålunda talade Zarathustra, indikerar att evolutionstemat anknyter till den tyske filosofens idé om att människan som vi känner henne är en mellanform, en bro mellan apan och en ny form.

En odyssé är en upptäcktsfärd, och ordet är bildat efter namnet Odysseus, hjälten i Homeros episka dikt Odysséen. Denna upptäckarlust, äventyrlighet och nyfikenhet har präglat den västerländska civilisationen från antikens grekiska expeditioners tidevarv fram till månlandningen den 20 juli 1969. Från Odysseus till Armstrong.

Det finns de som menar att ett annat indoeuropeiskt folk, perserna, lämnade ett bidrag till filosofin minst lika stort som det grekiska, men att mycket av deras litteratur gick förlorad när Alexander den store brände Persepolis. Men utan bevarade källor går det inte att bevisa.

Femtio år efter månlandningen fortsätter människan att utforska rymden. Det finns en tanke inom sufismen att Gud var ensam och längtade efter att bli känd, därför skapade han människan. Sekulära tänkare tror på det omvända: människan kände sig ensam, därför skapade hon gudarna. Ludwig Feuerbach menade att Gud är en projektion av människans egna behov och ideal, medan Sigmund Freud såg religionen som en illusion, sprungen ur vårt psykologiska behov av trygghet.

Sufierna och andra mystiker har sagt många vackra saker. Människor har uttryckt stor kärlek till Gud och talat om hans kärlek till oss. Hittills har vi dock inte hört något från den andra, icke-mänskliga parten – inget som går att bevisa i alla fall. Vi vet väldigt mycket om människans föreställningar om Gud, men inget om Guds föreställningar om människan.

Man skulle kunna anta att det finns gudomliga tankar i de olika religiösa traditionerna, särskilt eftersom det finns tankar som återkommer överallt. Detta tolkas av vissa som att de har en gemensam, gudomlig källa, av andra som ett uttryck för att människans natur är densamma oavsett tid och plats, att hennes grundläggande problem är universella och att de religioner hon skapar därför liknar varandra.

Ensamheten kan göra människor sorgsna och förtvivlade. De flesta av oss bär på en längtan efter att bli älskade, sedda och uppskattade. Därför är tanken på en Gud som ser och bryr sig om oss så lockande. Religiösa dikter om kärleken mellan Gud och människa är ofta lika passionerade som sekulära kärleksdikter mellan två människor. Oavsett om det handlar om en gudomlig eller mänsklig relation, söker vi någon som kan se oss och bekräfta vår existens.

Clarkes romankvartett, som börjar med 2001: A Space Odyssey och slutar med 3001 – Den sista resan, slutar med att man hittar liv på månen Europa. Där existerar en utomjordisk superintelligens, en slags gudomliga varelser, som styr livets utveckling i universum. Varför gör de det? Kanske för att de är ensamma och vill bli sedda och kända. Clarke, som var ateist, lekte med tanken att högre varelser kunde agera som ”gudar” för lägre livsformer.

Om människan skapar gudar för att lindra sin ensamhet, kanske även dessa varelser gör detsamma. Men för att bli bekräftade krävs mer än omedvetna livsformer som bakterier – de behöver varelser som kan se dem, förstå dem och, kanske, älska dem. Liksom vi söker svar i himlen, kanske också någon i himlen söker efter oss.

I den sista delen av romankvartetten, 3001 – Den sista resan (1991), föreslår Clarke att religionen föddes i samma ögonblick som människan blev medveten. Monoliten, som skänkte dem medvetande, blev samtidigt det första objektet för deras dyrkan. Kanske beror det på att medvetenhet och ensamhet är två sidor av samma mynt – när människan blev medveten om sig själv och sin existens, blev hon också medveten om sin egen isolering i världen.