Om jag har fel så kan jag bara ursäkta mig med att jag har haft fel ganska länge. Vid midsommartid år 2022, alltså fyra månader efter krigsutbrottet i Ukraina, skrev både Henry Kissinger och jag, oberoende av varandra, texter av innebörden att det just då var ett utmärkt tillfälle att sluta fred eftersom båda parter, det vill säga Ryssland och Ukraina, vid det laget kunde lägga ned sitt krig med något slags självrespekt och att allt bara skulle bli värre för alla om stridigheterna fortsatte.

Kissinger hade rykte om sig att vara en ganska iskall strategisk tänkare så jag antar att det var klarsyn och strategiskt förnuft som drev honom. Mitt motiv var snarast medkänslan med offren för det massiva slaktandet plus allmän misstro mot de olika nationella intressenas tillkrånglade och egennyttiga resonemang.

Så här skrev jag i form av ett öppet brev till presidenterna Biden och Putin:

Rysslands hittills uppnådda framgångar i östra Ukraina räcker för att president Putin ska kunna hävda att den särskilda operationen som Ryssland inledde den 24 februari har varit framgångsrik. De rysktalande folken som president Putin med den särskilda operationen avsåg att befria från det ukrainska förtrycket är nu befriade inom ramen för folkrepublikerna Lugansk och Donetsk.

USA:s krigsmål tycks ha följt principen att hungern kommer med ätandet. Varken USA eller någon annan tycks ha räknat med att president Zelenskyis motstånd mot den ryska specialoperationen skulle bli mer än en heroisk bagatell som den ryska björnen kunde förinta som en besvärande bålgeting. Men ukrainarnas framgångar imponerade på en hel värld, även på USA, där en ny tanke började vakna: om ukrainarna fortsätter så här så kanske de faktiskt kan slå ut Ryssland åt oss bara vi ger dem fler och starkare vapen.

Ehuru begriplig är den relativt nyfunna tanken den farligaste för mänskligheten just nu.

Ingen brydde sig om Kissingers och mina appeller för fred. Lite senare, på ettårsdagen av den ryska invasionen, skrev jag att det antagligen berodde på att både USA och Europa trodde sig ha dragit en oförmodad vinstlott i det geopolitiskhistoriska ödestombolat och hoppades att ukrainarna skulle knäcka USA:s huvudfiende Putin bara man gav dem vapen och pengar. Europa ställde upp med stödpengar eftersom det var bättre att Putin riktade sin ondska mot Ukraina än mot andra europeiska länder i närheten.

Såklart ingen brydde sig om mina förnyade tillrop om fred. De ständiga krigshetsarna, som Dagens Nyheters ledarredaktion, pläderade oavbrutet för mer pengar och kanoner till Ukraina för att platta till Putin så att han inte, efter rast vila, erövrade Estland och Gotland.

Det amerikanska folket tröttnade emellertid på rollen som krigets huvudfinansiär. Donald Trump tröttnade också och lovade sina väljare ett eldupphör på tjugofyra timmar. Vad som driver Trump vet man inte. Troligen står han inte ut med långbänkar såsom dyra och onödiga krig som drivs utan begriplig nytta. Han beslöt att avsluta kriget och i stället skicka en räkning.

(Den affärsmetoden uppfanns av min bror som är företagare. Han kallade den ”fakturametoden”. Den innebär att man alltid ska skicka en faktura. Så tänker nog även en affärsman som Donald Trump.)

Där står vi nu. Europa har begripit att USA anser sig betala för européernas kostnader i största allmänhet och inte tänker fortsätta på den bogen (vilket rimligtvis beror på att affärsmannen Trump inser att den amerikanska statens ekonomi befinner sig i samma tillstånd som den franska före revolutionen och att det därför behövs hänsynslösa och extrema åtgärder – som Musks DOGE och ambitionen att sluta kriga – för att få ordning på finanserna).

Den enklaste och snabbaste metoden, Trumps metod, att få slut på kriget är rimligtvis att göra upp med Putin på tu man hand, det vill säga att inte blanda in européerna, som bara käbblar, och Ukraina, som tyvärr får bli ett bondeoffer eftersom landet, trots imponerande fosterländsk iver, inte lyckats ta kål på Ryssland. Även om detta skrev jag i mitt brev till Biden och Putin kring midsommaren för snart tre år sedan:

Som ni märker skriver jag ej heller till Ukrainas president Zelenskyi. Det beror på att han, som president Putin åtskilliga gånger påpekat, är helt beroende av Nato, USA och president Biden. Hur djärva, modiga och stridsdugliga hans ukrainska soldater än må vara klarar sig den ukrainska krigsmakten inte många dagar utan stödet från väst. Därför ser jag ingen anledning att kontakta honom i detta skede. Sedermera kommer han att informeras om vad ni beslutar.