Den tyske krigsteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det betyder att politikens natur är att iscensätta strider som inte förs med kulor och krut utan med promemorior, juridiska principer, debattartiklar och domstolsutlåtanden med mera. Men hettan kan vara detsamma, vilket vi i president Trumps politiska krig tydligt kan iaktta.

Vad Trumps anfall mot det väletablerade status quo egentligen handlar om vet man inte, men jag tror att anfallet i huvudsak växer ur en oartikulerad, vitt spridd folklig ilska mot detta väletablerade status quo och dess, i mångas tycke, arroganta ledarskap. (Vem skulle inte bli uppbragt som fått höra av förra presidentkandidaten Hillary Clinton att han tillhör en skock ”deplorables”?)

Systemförsvaret för det väletablerade status quo hanteras i första hand av den federala staten, vilket inte minst framgår av att motståndsledaren Trump förklarat staten vara ett träsk som han ska dika ut, plus av ledande media, som hatar Trump (och vice versa).

Det intressantaste och troligen avgörande frontavsnittet i denna strid, som inte är lika lätt att följa som mer publikknipande utspel i media – ett bra foto i tidningen av hundratals förolämpade europeiska politiska ledare är mer publikfriande än några dussin juridiska promemorior – visar sig när Trumps trupper tränger sig in i den djupa staten för att ge motståndarna sparken. I politiken är avskedet vad döden är i kriget.

Världens uppmärksamhet borde just nu, om världen hade förstått den byråkratiska krigföringens karaktär, riktas mot fallet med advokat Hampton Dellinger. Han är chef för Office of Special Counsel (OSC), en av det trettiotal myndigheter som invaderats av Elon Musks styrkor för att avskeda personalen.

OSC:s uppgift är att skydda visselblåsare. De som visselblåsare normalt behöver skydd mot är myndigheter som gjort just det som föranleder visselblåsningarna. Inga myndigheter gillar att bli granskade och gör därför allt för att få tyst på avslöjarna, som för det mesta finns bland dess egna anställda. (Minns du Anders Ahlmark, han som var anställd på Sjöfartsverket och tjallade att myndigheten gjort fel i sjökorten och att det var därför den ryska oljetankern Tsesis gått på grund, vilket för Ahlmarks del resulterade i att han förvisades till en enslig tillvaro som ensam anställd på fyren Ölands södra grund?)

När den amerikanska kongressen etablerade OSC valde den därför att ge myndigheten en särskild organisationsform där den normala verkställande makten, till exempel Presidenten, hade begränsade rättigheter. Sålunda är det osäkert om Presidenten eller några byråkrater eller hedersbyråkrater under hans domvärjo har laglig rätt att avskeda Dellinger.

Detta är juridik i den högre skolan, troligen ett prejudicerande fall. Sådana som har Dellingers anställningsform är, vad jag förstår, särskilt svåra för Presidenten att entlediga. Om Trump av USA:s dömande makt emellertid tillåts att sparka Dellinger så kan han, sannolikt, framöver utan krångel avpollettera andra störande representanter för den djupa staten.

Det här är spännande som en Hollywoodfilm ty fallet uppvisar ett stort antal juridiska finesser. I vissa fall kan den federala staten visserligen sparka anställda i sådana oberoende myndigheter, men bara, enligt ett rättsfall från 1935 (Humphrey’s Executor v. United States), då den berörda personen visat sig inkompetent eller försumlig. Man kan tänka sig advokater på båda sidorna som febrilt letar bland uråldriga paragrafer och rättsfall för att hitta vägledande prejudikat.

För någon vecka sedan beslöt en lägre domstol i Washington D. C. att förbjuda Trump att sparka Dellinger. Trump – eller snarare Justitiedepartementet – överklagade till nästa instans men gick i lördags även där på pumpen. Ärendet överklagades därefter genast till Högsta Domstolen. Tjänstgörande justitieminister Sarah M. Harris förklarar att ”HD inte bör tillåta lägre domstolar att tillvälla sig verkställande makt genom att tvinga Presidenten att fortsätta att hålla en person anställd som Presidenten vill bli av med”.

Den amerikanska maktfördelningsläran och alla checks and balances gör att allmänheten, om den läser även artiklar om juridiska spetsfundigheter, öppet kan följa systemets inre strider, något som knappast sker i Sverige, där någon i grundlagen fastställd statlig maktdelning inte förekommer.