Som jag nyss skrev har frugan och jag tillbringat några dagar i södra Portugal, vilket var trevligt på alla vis (utom att det inte var så varmt som jag hade bespetsat mig på). Den stora upplevelsen var emellertid inte att komma till Algarve, utan att komma hem igen och åter utsättas för det jämngråa, snörpiga, bedövande enhetliga och politiskt korrekta samhällsklimatet med ett mord alternativt bombdåd om dagen och heltäckande Trumpförakt i morgontidningarna.

Problemet med trumpföraktet är inte att det finns folk som föraktar presidenten; den njutningen må vara dem obetagen under den svenska parollen att här råder åsikts- och yttrandefrihet; problemet är i stället att hat förblindar eftersom våra hjärnor inte har rum nog att på samma gång härbärgera både bitterhet och eftertanke. Suckande bläddrar jag genom blaskorna på jakt efter svar på frågan vad det är som pågår i världen och då särskilt i USA. Hur ska man förstå det här med presidenten Trump, mannen som under sin första dag i ämbetet fattat fler (och troligen ilsknare) beslut än någon av hans företrädare? Hur ska man tolka detta dramatiska skeende?

Trumps egna avsikter förefaller rimligt klara. Hans fiender är staten och de amerikanska eliterna och han har tänkt sig att förinta dem. ”Drain the swamp” står det helt oblygt som en huvudpunkt i hans att göra-lista enligt Vita Husets hemsida (https://www.whitehouse.gov/issues/). Hur storslaget eller föraktligt detta är anar man om man översätter till svenska förhållanden och föreställer sig en Bert Karlsson som blir personvald till statsminister och förklarar att han tänker ”krossa sossestaten och lägga ned en djävla massa myndigheter”. Tanken svindlar för svensk del, men i USA är den levande materia som nu ska visa upp sina förmågor.

Jag tror att Trumps swamp är ungefär samma tankekonstruktion som jag brukar benämna politikerväldet, det vill säga de ekonomiskt och opinionsmässigt ledande eliterna i landet. I Sverige har detta skikt sitt centrum i det välfärdsindustriella komplexet medan det amerikanska träsket vad jag kan förstå är mindre strikt definierat. Där finns de inflytelserika universiteten, tech-företagen, militärkomplexet och ett oändligt antal välorganiserade och snabbväxande intresseorganisationer eftersom det ligger i det amerikanska folkets natur att ständigt organisera sig på nytt för att tillgodose alla möjliga behov. I båda fallen – Sverige och USA – tillgodoses den samhälleliga ideologiproduktionen av så kallade main stream media där svensk journalistik uppmärksamt traskar patrullo bakom sin amerikanska förebild.

Sedan finns i båda fallen den stora skaran av onämnbara, näst intill kastlösa, okunniga och, enligt Hillary Clinton, bedrövliga vardagsmänniskor som just nu i allmänna val har skickat Trump till makten.

Det är ett sätt att betrakta situationen. Roger Kimball i The Spectator (https://thespectator.com/topic/how-will-trump-take-administrative-state/) anlägger ett annat och kanske kompletterande perspektiv. Han frågar sig om det försök till politiskt och andligt systemskifte som möjligen nu pågår – på Vita Husets att göra-lista står det ”Bring back American Values” vid sidan av ”Drain the swamp” – är på allvar:

Det anstår oss att inse i vilken utsträckning Amerika står vid ett vägskäl i sina politiska framgångar… Med andra ord: Kommer Trump-revolutionen främst att syfta till att ersätta fiendens killar med Trumps killar, samtidigt som den effektiviserar och rationaliserar statens verksamhet? Eller kommer den att syfta till en djupare strukturell förändring, en som omdefinierar hur regeringen fungerar? Det är bara det senare alternativet som kan inleda processen med att avveckla den administrativa staten.