Det må vara en småsak, men jag tror att regeringen försöker föra oss bakom ljuset när det gäller invandringspolitiken. Den vill helt enkelt inte vidta sådana åtgärder som hade kunnat minska volymen inkommande. (Ofta med det tvivelaktiga argumentet att internationella förpliktelser förhindrar oss att kraftigt begränsa inflödet.) Men det hindrar inte att regeringen vill övertyga folket att den har seriösa avsikter. Till exempel skrev dåvarande stats- och migrationsministrarna så här i augusti förra året:

Vi stramar åt anhöriginvandringen och bidragen, och vi skärper kraven för medborgarskap. På motsvarande sätt som en ansvarslös politik under tidigare regeringar ledde till oproportionerligt hög invandring, leder vår regerings stramare politik till att färre söker sig till Sverige, men också till att fler söker sig från Sverige.

I dagarna, ett halvår senare, har den nye migrationsministern Forssell rapporterat om regeringens framgångar här. Huvudbudskapet är att regeringen har lyckats vända en trend. Beviset är att ”asylinvandringen är den lägsta på 40 år”.

Under rubriken ”Ett intensivt 1924” förklarar Forssell vilka metoder som använts för att uppnå detta lyckade resultat:

+ 4 propositioner

+ 6 lagrådsremisser

+ 3 skrivelser

+ 6 nya utredningar

+ 8 mottagna utredningar

Som bevis för detta hårda arbete med att kraftigt begränsa inflödet presenterar ministern en bild av de angivna texterna:

Tio tjocka volymer byråkrattext, det är vad regeringen vill presentera som belägg för sin beslutsamhet och handlingskraft. Migrationsministern ”garanterar att det kommer att hända minst lika mycket under 2025”. Den som vill kan låta sig övertygas om att denna politik är vad Sverige verkligen behöver.

Det är sant att asylinvandringen minskat, vilket framgår av denna bild som delades ut på pressträffen med det glada budskapet:

Asylinvandringen – de undre, röda fälten i staplarna – är emellertid bara en del av den totala invandringen. Därutöver finns andra slags invandring som illustreras av de övriga fälten, till exempel anknytningsinvandring och arbetstagarinvandring. Bara för att migrationsministern med sin speciella metod att minska asylinvandringen tycks ha haft en del framgångar (som i och för sig kan tänkas bero på annat, till exempel den i Mellanöstern uppmärksammade kampanjen om att välfärdsstaten kidnappar och fängslar muslimska barn), så verkar detta inte ha påverkat de övriga invandringskategorierna. Summan av de grå, gula, blå, gröna och svarta fälten har under de senaste tio åren legat tämligen konstant. Det betyder att man kan räkna med 80 – 100 000 nya uppehållstillstånd i riket även om migrationsministern med hjälp av nya, särskilt kärnfulla promemorior fått ned asylinvandringen till noll. Det är betydligt mer än det antal nya uppehållstillstånd som Sverige av tradition årligen delat ut sedan 1980 om man inte räknar 2010-talets rekordår.

Låt mig i sammanhanget få framföra en artig fråga till Migrationsverket. Jag tycker mig genom åren ha observerat en nu ytterligare markerad tendens att försvåra allmänhetens, det vill säga min, tillgång till tillförlitligt, pedagogiskt presenteras statistiskt material. Det känns som om myndigheten vill smussla undan fakta och göra dem mer svårtillgängliga. Om ministern vill göra en stor och vilseledande poäng av att de totala invandringsvolymerna gått ned bara för att en av dess komponenter, alltså asylinvandringen, minskat, så blir den sökande medborgaren kanske misstänksam vad gäller invandringsindustrins, som rimligen vill ha fler klienter, pålitlighet och avsikter.

Fast det kan också vara jag som av misstag, grundad i morbid misstrogenhet, kommer med obefogade anklagelser och därför borde vandra till Canossa.