De senaste årens massinvandring är grundad på en lögn. Denna lögn är att invandringen räddar liv, att folk dör om de inte får komma hit. Det stämmer inte.

För att ta sig till Sverige så måste man passera en lång rad säkra länder – det ser man enkelt genom att titta på en europakarta. De invandrare som kommit till Sverige har kommit hit eftersom de har valt att göra det, då de har föredragit Sverige bland Europas alla trygga länder. Om de inte hade tagit sig till Sverige så skulle de ha tagit sig någon annanstans.

Ett annat alternativ hade varit att stanna där man kom ifrån. De miljarder som gör det visar att ett sådant beslut inte är en dödsdom. Om världens utvecklingsländer faktiskt var så farliga som påstås så skulle ingen vara i livet där längre. Då det är dyrt att muta flyktingsmugglare så har de som lämnar dessa länder det bättre ställt än genomsnittet.

Det är alltså en lögn att invandrarnas val står mellan Sverige och döden. Men det måste klargöras att det inte är invandrarna själva som uttalar denna lögn. Det är vi svenskar. Eller åtminstone de många svenskar inom media, politik, och byråkrati som under de senaste decennierna haft ett tillräckligt dominerande inflytande för att stoppa alla skärpningar av migrationspolitiken. Svenskar lurade svenskar – invandrare lurade inte svenskar.

Invandringslögnen har haft och kommer att fortsätta att ha katastrofala konsekvenser för Sverige. Listan är lång, men låt mig här nämna några. Först ut är kravet på tacksamhet. Många svenskar tror på allvar att vi har räddat livet på alla invandrare som nu är här. Ett sådant krav är kränkande för invandrare, som ju vet att de hade klarat sig utmärkt även utan hjälp.

Men det är också svårt för invandrare att vara tacksamma för den hjälp de faktiskt fått, eftersom denna hjälp grundades i en förvrängd verklighetsbild. Tacksamhet kräver respekt, och det är svårt att respektera idioter. Föreställ dig själv hur det skulle kännas att få 100 000 kronor till att köpa vitlök från någon som bestämt sig för att du var jagad av vampyrer, och sedan avkrävde dig tacksamhet.

Från invandringslögnen och tacksamhetskravet följer att invandrare framstår som skurkar och snyltare. Detta är orättvist, eftersom det ju är vi svenskar som har begravt dem med gåvor. Vi lurade oss själva, de lurade inte oss. Det är orättvist att pracka på någon gåvor som denne inte bett om, och sedan anklaga denne för lurendrejeri. Vissa invandrare kan till och med frestas att acceptera denna skurkstatus, om de föredrar självbilden som skurk framför självbilden som hjälplöst och svagt litet offer som ständigt måste räddas av tappra vänsterliberaler.

Bidragsregnet berövar också invandrare möjligheten att för egen maskin förtjäna sin plats i samhället. Eller mer precist, möjligheten att erkännas som att ha gjort det. Även de invandrare som aldrig accepterat minsta bidrag och som gjort rätt för sig från dag ett kommer att buntas ihop med de som inte gjort det.

Vikten av detta, att förtjäna sin plats i det nya landet, illustreras väl av USA. Där verkar var och varannan ha en berättelse om hur en fattig förfader kommit till USA med 3 dollar och 46 cent i fickan (den exakta penningsumman är av någon anledning viktig att nämna) och sedan arbetade sig fram till den amerikanska drömmen.

Sådant lägger grunden till en nationalmyt där alla som är i landet har gjort sig förtjänta av att vara där. I Sverige lär det blir svårt att bygga en liknande myt, eftersom även invandrares barn och barnbarn kommer att antas vara ättlingar till snyltare, bidragstagare, och lögnare. Barnbarn till dagens svenskar kommer å andra sidan att anses vara ättlingar till fega och förvirrade stackare utan förmåga att säga ”nej”. Båda dessa nidbilder är orättvisa – men det gör dem inte mindre skadliga.

Men varför har vi då lurat i oss själva denna invandringslögn? Narcissism, är det enkla svaret. Invandringslögnen framställer oss som livräddande hjältar. Att rädda liv är ju mycket bättre än att bara förse ekonomiska migranter med bekvämligheter. Det är inte underligt att narcissister blir arga på invandrare som säger emot dem och envisas med att stå på egna ben. Hela självbilden står på spel.

BILD: En grupp män röker vattenpipa på ett café i Damaskus, Syrien.