Den senaste tiden har jag, av olika skäl, läst en del om de forna svenska schlagerdrottningarna – Brita Borg, Anna-Lena Löfgren och de andra skönsjungande damerna som toppade hitlistorna när jag växte upp. Det som slår mig när jag går igenom intervjuer i tidningarnas arkiv är hur jordnära och enkla – i positiv bemärkelse – de verkar ha varit. Att exempelvis Brita Borg som ung skulle ha basunerat ut ”Jag hatar män” är omöjligt att tänka sig.

Dåtiden pop- och schlagerdrottningar var helt enkelt kvinnor. Kvinnor som, trots att de hade ovanliga karriärer, hade tid att förbli just kvinnor.

I nutida intervjuer med exempelvis Towa Carson utläser jag en innerlig kärlek för maken – som hon var gift med i 60 år – och en glädje i att skapa ett hem och ett gemensamt liv tillsammans. Ingen färdigmat där, inte – det har varit husman för hela slanten under hennes liv och hon har älskat att laga mat.

Gissningsvis har hon också älskat att ibland skämma bort sin make, som det brukar heta. Det har hon, såvitt jag vet, inte sagt men jag känner igen mig själv lite i den där enkla glädjen i att skapa en mysig hemmiljö. Jag älskar själv att laga mat och gammalmodigt nog älskar jag också att skämma bort min man. Sånt ska man förmodligen känna skam över idag men det gör inte jag.

Flera av dåtidens schlagerdrottningar förblev gifta med samme man under åratal. Kärleken var hela tiden närvarande i deras liv. Det är klart det fanns undantag, det finns det alltid, men före radikalfeminismens intåg i slutet av 60-talet var det helt naturligt även för kvinnliga artister att satsa på hem och familj parallellt med karriären.

I Towa Carsons fall tycks det ha varit ett ömsesidigt tagande och givande mellan henne och hennes make. Hon har i många intervjuer berättat att han ofta följde med på hennes turnéer och var ett stort stöd.

Idag är det nog många kvinnor i de yngre generationerna som tror att sådana män var, och är, ovanligt förekommande. Det är ju så de har vuxit upp, matade med radikalfeministernas lögner om att vita män är onda. I själva verket är det naturligtvis precis tvärtom. Precis som kvinnan traditionellt stått vid sin mans sida har mannen stått vid sin kvinnas. Jag såg det hos mormor och morfar, farmor och farfar, hos mina egna föräldrar. Genom att bejaka sina olikheter levde de jämlikt sida vid sida.

Och ja, det fanns – och finns – undantag även där. Det finns kvinnor som är kräk och män som är svin, det kan ingen neka till. Men det illvilliga hat mot vita män som radikalfeministerna under de senaste åren – decennierna – vräkt ut över samhället är fullständigt absurt. Det genomsyrar hela det offentliga rummet, från kultursidor och tv-serier till universitetsvärlden och nyhetsrapporteringen. Och det har skapat generationer av kvinnor och män som inte vågar bejaka sina unika egenskaper och som därför inte heller törs möta varandra på ett naturligt sätt.

Därför är det uppfriskande att läsa om framgångsrika kvinnor från den tid som flytt, när kvinnor vågade vara kvinnor och män vågade vara män. Och om jag får uttala en liten förhoppning inför det år som fortfarande är färskt och ligger framför oss är det att radikalfeministernas välde snart ska börja krackelera på allvar så att vi på nytt kan fostra generationer som är naturliga och stolta över att vara sig själva.

Foto: Brita Borg på scen 1960, skärmdump Youtube