Igår skrev Patrik Engellau här om den nya befolkningskrisen. Födelsetalen sjunker globalt, utom i Afrika, och västerländska samhällen står inför en demografisk kris. En åldrande befolkning förlorar ”ungdomligt, djärvt, äventyrligt oförnuft”, egenskaper som behövs för att mänskligheten ska fortsätta upptäcka och uppfinna.

Engellau är dock inte orolig och menar att mänskligheten har överkommit hot tidigare: ”Därför väljer jag att helt ansvarslöst låta bli att oroa mig för mänsklighetens undergång”.

Ett exempel på den nya demografiska krisen är Sydkorea som nyligen passerade en viktig demografisk milstolpe och blev ett ”superåldrat” samhälle, där var femte invånare är över 65 år. Denna utveckling belyser den demografiska kris som landet står inför, en kris som också reflekteras i andra utvecklade nationer som Japan och Italien. Med rekordlåga födelsetal på 0,72 barn per kvinna år 2023 och en åldrande befolkning, blir det tydligt hur välstånd, industrialisering och jämställdhet påverkar befolkningsdynamiken.

Sydkorea har genomgått en remarkabel transformation från ett jordbrukssamhälle till en global industrigigant. Denna förändring har haft en djup inverkan på familjen. Höga boendekostnader, dyra utbildningar och krav på högre utbildning gör att många familjer skjuter upp eller begränsar barnafödandet.

Jämställdheten gjort stora framsteg i Sydkorea, vilket har gett kvinnor bättre tillgång till utbildning och arbetsmarknaden. När kvinnor får fler möjligheter att forma sina egna liv och prioritera utbildning och karriär, skjuter de ofta upp äktenskap och barnafödande.

Trots att Sydkorea har investerat över 200 miljarder dollar under de senaste 16 åren för att höja födelsetalen, har dessa ekonomiska incitament visat sig ineffektiva. Bidrag och föräldraledigheter och kampanjer för att uppmuntra män att bidra mer till barnomsorg och hushållsarbete har inte kunnat lösa de strukturella och kulturella hinder som ligger till grund för de låga födelsetalen. Det står klart att pengar inte är tillräckligt. För att vända trenden krävs en djupgående förändring av arbetsvillkor, könsroller och sociala normer.

Sambandet mellan välstånd, jämställdhet och födelsetal är tydligt. När kvinnor får bättre utbildning och större kontroll över sina livsval tenderar de att skjuta upp barnafödandet. Högre inkomster och urbanisering omvandlar också familjelivet, där individualism och självförverkligande ofta prioriteras framför att bilda stora familjer.

I samhällen där kvinnor har begränsad tillgång till utbildning och arbetsmarknad, är höga födelsetal däremot ofta normen. Här är barn en ekonomisk trygghet och ett bidrag till hushållets arbete, särskilt där man sysslar med jordbruk. I länder med låg jämställdhet, traditionella könsroller och obefintligt socialt skyddsnät är också födelsetalet som högst, till exempel i Somalia.

Samtidigt som födelsetalen i Sydkorea har välståndet ökat, landet blivit mer jämställt och fått en mer västerländsk livsstil. Och därtill blivit ledande inom underhållningsindustrin. För någon vecka sedan släpptes till exempel säsong två av Squid Games.

Liksom Engellau är jag inte orolig för mänsklighetens undergång. Jag är dock pessimistisk till de föreslagna ekonomiska åtgärder som ofta förs fram som lösning, till exempel mer bidrag och föräldraledighet – eller mer jämställdhet.

Samtidigt kommer folk aldrig att gå med på att gå tillbaka till ett mer traditionellt sätt att leva. Det kommer därför att krävas en stor dos kreativitet för att hitta sätt att öka födelsetalet utan att det påverkar den jämställdhet och den individualism som blivit heliga i väst, och som i rask takt sprids till resten av världen.