Jag har av lättja, slentrian och otillräcklig uppmärksamhet betraktat samhällsföreteelserna ”politisk korrekthet” och ”woke” som i stort sett identiska bortsett från att PK utvecklats i Europa och woke-tänkandet i USA. Utan alla jämförelser i övrigt – Charles Darwin hade ju ett långt och präktigt skägg medan jag alltid varit slätrakad – så känner jag mig ungefär som den store vetenskapsfilosofen när han, under sin andra resa med fartyget Beagle till Galapagosöarna, upptäckte att finkar ändrade utseende, särskilt då vad avser näbbarna, när de flyttar till andra öar och muterar efter nya lokala förhållanden. (På bilden syns en ursprungsfink, Geospiza magnirostris, i nordvästra hörnet samt tre näbbmuterade avkommor från andra öar.)

Jag undrar om det inte är likadant med woke och PK. De har definitivt släkttycke men de tillhör numera olika underavdelningar av arten. Vår uppgift är att upptäcka vari de skiljer sig från varandra. Jag erkänner att mina hypoteser möjligen grundas mer i fördomar än i empiri.

PK är ursprungsfinken och woke en sekundärfink. Historien om den politiska korrekthetens tillblivelse, som kan vara en myt, fastställer dess karaktär. Under Stalins femårsplaner behövde de sovjetiska planeringsmyndigheterna noggranna upplysningar om produktionsplanernas utfall. Hur mycket stål hade faktiskt producerats förra månaden vid fabrik B370 i Magnitogorsk? VD:n skickade frågan vidare till fabrikschefen som undrade om VD:n ville ha det politiskt korrekta svaret, alltså det som VD:n med förtröstan kunde vidarebefordra till högre politiska instanser, vilket var 2 000 ton, eller om han frågade efter det korrekta svaret för ingenjörer, som var 19 ton. PK blev ett äkta och användbart begrepp.

Av detta förstår man att PK är en samhällstolkning för politiker som alltid behöver framställa saker som 1) storslagna politiska segrar samt 2) bevis för att verksamheten måste ha större budget.

Woke, vad jag kan förstå, föddes inte i något sådant politiskt sammanhang utan ur det amerikanska civilsamhället. Jämfört med Sverige och de flesta europeiska länder utom möjligen Storbritannien, har amerikanerna alltid varit ett kreativt folk som hittade på saker alldeles vid sidan av staten och det allmänna. Det är ingen tillfällighet att den svenska välfärdsstatens grundare och inspiratörer, makarna Myrdal, varit på studieresa till USA för att hämta välfärdsidéer som de sedan – före USA! – kunde installera i Sverige, antagligen för att den amerikanska staten kontrollerades av kapitalister och medelklassare, som inte ville ha någon välfärdsstat, medan den svenska staten kontrollerades av socialdemokrater, för vilka konceptet kändes helrätt.

Wokismen uppstod därför i USA, enligt mina föreställningar, av att vissa entreprenöriellt lagda personer ur vissa grupper som kände sig förfördelade av förnedrande omständigheter, till exempel kvinnorna – den första woke-gruppen var kanske suffragetterna – och de svarta. De entreprenöriella individerna i varje grupp insåg att de behövde vara fler för att övertyga samhället att de var eftersatta och svaga och att samhället i allmänhet borde skämmas och ge de missbehandlade stackarna kompensation, till exempel styrelsekvotering för kvinnor och rasmässig kvotering till fina universitet för svarta.

Emellertid – påstår jag utan bevis – var det inte på detta i huvudsak utomstatliga sätt som den svenska PK-ismen växte och frodades. Visserligen uppstod den svenska miljörörelsen – återigen efter amerikansk förebild – utan statsstöd bland privata svärmare i lappkängor. Men det stod inte långt på innan den svenska staten insåg att miljöfrågan hade enorm inneboende potential för politiker som såg möjligheterna att ställa sig på den undergångshotade jordens sida mot kapitalets fossil- och uranfanatiker. Denna insikt ledde till att staten genom tusentals mer eller mindre svårtolkade kanaler började finansiera olika slags miljö- och feminist-PK-ister.

Min hypotetiska poäng är alltså att skillnaden mellan woke och PK-ism är att woke i större utsträckning vuxit ur det amerikanska civila samhället medan den europeiska PK-ismen, särskilt för Sveriges del, till stor del är ett statsdrivet projekt (som i ökande utsträckning blivit EU-drivet).

I USA kan därför något hända som knappast vore möjligt i Europa. USA kan få en politisk ledare, Trump till exempel, som med egen förankring i det civila samhället inte riskerar att väcka att sådant kompakt statligt motstånd mot en reform av den wokistiska miljöpolitiken som han skulle ha stött på i Sverige. ”Drill, baby, drill!” är en politisk devis som aldrig skulle slå igenom hos oss.

Allt sådant kan förstås misslyckas även i USA.