Sten Svensson (se här) är en rakknivsvass skoldebattör som varit lärare, chefredaktör för Lärarnas tidning, journalist och gudabenådad fotograf. Enligt min mening resonerar han som en oreformerad östtysk skolpolitruk. Att läsa hans debattartiklar, som häromdagen i Svenska Dagbladet, är som att få syn på en överlevande Trabant i trafiken. Jag vet vad jag talar om ty Sten och jag har genom åren haft en del debatter i skolfrågor. Som du kanske förstår anser han mina uppfattningar, i varje fall i skolfrågor, vara reaktionära och folkfientliga.

Att jag bryr mig om vad just Sten, bland alla friskolefiender, har att säga om vad han kallar marknadsskolesystemet, beror på att hans synpunkter är tydligare och skarpare formulerade än vad hans fullt lika ensidiga och trångbröstade meningsfränder förmår åstadkomma. Dessutom kan jag inte låta bli att brösta upp mig av stolthet över hans nedlåtande omdöme över vad jag betraktar som en av mitt livs höjdpunkter, nämligen införandet av friskolesystemet i Sverige, där jag skrev instruktionsböcker för kommuner och hjälpte till att genomföra systemskiftet i den första friskolekommunen. Sten skriver:

… den marknadsdrivna skolpolitiken är de borgerliga partiernas mest omfattande och omvälvande politiska reform någonsin.

Jag känner mig personligen ansvarig för partiernas mest omfattande och omvälvande reform någonsin. Det är stort.

Grundfelet med vår skola är enligt Sten är att den försöker bygga på två företeelser som är anatema i hans värld, nämligen konkurrensen och marknaden. I stället borde skolan vara en uniformerad, enhetlig, politikerstyrd utbildningsbyråkrati utan någon som helst skillnad mellan elever och mellan skolor.

(Sten bekymrar sig över att kommunala skolpolitiker förlorar makt när elever och föräldrar får mer att säga till om: ”I de kommuner som har många elever i fristående skolor inser allt fler skolpolitiker att de är maktlösa”. Det påminner mig om när jag i början av nittiotalet drog runt bland Sveriges kommuner som ett slags nutida Ansgar för att missionera om den nya friskoleläran. Efter min predikan var det ofta någon av de lyssnande lokalpolitikerna, inte sällan en centerpartist, som anförde att han sett det avgörande felet med systemet, nämligen att det skulle bli mindre för politikerna att bestämma om.)

När konkurrensen och marknaden fått in sina bockfötter i skolan lägger de krokben för den jämlika skolan och låter pengarna styra: ”Systemet driver fram skillnader mellan elever och skolor och vi får vinnar- och förlorarskolor”. Duktiga elever som är billiga i drift, för att de sköter sig, samlas i friskolor som då kan göra större vinster (att dela ut). Dessa skolor, beklagar sig Sten, kan ha större klasser, färre behöriga lärare och mindre skolgårdar och sänker sina kostnader vilket betyder högre vinster.

Stens beskrivning är, vad jag kan förstå, på det hela taget korrekt. Men vad Sten och hans gäng inte vill acceptera är att skillnader mellan elever och skolor för det mesta är till nytta. Eleverna är olika till kropp och karaktär och därför är de bra att de hamnar där de kan utveckla sina fulla krafter ungefär som att man inte tvingar en ishockeyspelartyp att dansa balett. Det blir elevernas egna förutsättningar snarare än reglementen från en överskolbyråkratiapparat i Solna kommun utanför Stockholm som bestämmer över deras skolgång. När enhetsbyråkratier styr produktionen blir det bara Trabanter.

Samtidigt är det sant att skolor, om de är framgångsrika aktiebolag, kan göra vinster som går att dela ut till ägarna. Frågan diskuterades mycket när vi planerade ett friskolesystem i slutet av 1980-talet. Vi insåg att det skulle bli bråk inifrån skolbyråkratin om privata vinstuttag skulle tillåtas. Samtidigt var det nödvändigt att väcka en dynamik inom skolvärlden som kunde leda till att det skapades några nya skolor alls. Om bara stiftelser fått driva skolor så hade systemet troligen inte kommit ur startgroparna i stället för att, som idag, omfatta nästan en halv miljon elever som valt friskolor.

Det största problemet med friskolorna är risken för betygsinflation. Men den risken beror inte, som Sten tror, på att friskoleägare skulle ge glädjebetyg för att locka elever. Det beror på, vilket jag debatterat om och klagat över i decennier, på att staten underlåtit att inrätta något slags externt kontrollsystem över elevernas kunskaper typ den gammaldags studentexamen med tillresta censorer som kontrollanter.

Eller, ännu smartare, att göra som skolor i länder som USA och Brasilien, där det är den elevmottagande högre skolan som arrangerar antagningsprov och inte den elevlevererande lägre skolan.