Apropå en relevant observationen av Svenska Dagbladets ledarkrönikör Hanne Kjöller – att Sverige kombinerar en nitisk och noggrann skatteuppbörd med ett slappt och nonchalant system för bidragsbeviljande – skrev jag häromdagen en kommentar som gick ut på att ja, så ligger det till, men nej, det är inget förvånande med detta, ty det är inbyggt i statens DNA. Förklaringen är nämligen att det härskande politikerväldet i Sverige inte aktar för rov att med beslutsamhet och kraft klämma ur så mycket det går ur nettoskattebetalarna medan det hanterar sina favoriter och klienter med särskilt vänlighet och omsorg och inte gruffar så mycket om gemene man blåser Försäkringskassan på rejäla pengar.

Poängen är gjord, kan du uttråkat opponera, varför ska jag älta saken på nytt? Det beror på att jag plötsligt mindes en bok som jag år 2004 skrev tillsammans med den nu tyvärr avlidne journalisten Olle Rossander. Jobbet är att mata puman, heter den och den handlar just om det – faktiskt! – målmedvetna slöseri med skattebetalarnas pengar som de bidragsbeviljande myndigheterna med falsk generositet – eller kanske snarare ”kallblodigt” – ägnar sig åt ().

Olle och jag hade blivit approcherade av enstaka medarbetare i försäkringskassesystemet som ville att vi undersökte och offentliggjorde den sjaskiga hantering som de deltog i men av rädsla för att mobbas bort från jobbet inte själva vågade avslöja.

De viktiga iakttagelser som Olle och jag efter en massa intervjuer och annan forskning så småningom publicerade var att penningmissbruket inom välfärdsindustrin långt ifrån var något tillfälligt misstag från försäkringskassornas sida utan i stället något som pågått i varje fall hela detta sekel och var välkänt men nerhyssjat i hela bidragsförvaltningen. Personalen skojade till och med om förhållandena. Det fanns exempelvis ett system för att effektivisera byråkratin kring bidragsutbetalningarna som gjorde att flera månaders ersättningar inte behövde granskas individuellt. Det hette Periodisk Utbetalning Med Automatik, PUMA. Vad jobbar du med, då? frågade jag en utbetalningskontorist. Hon log självironiskt och sa att jobbet var att mata puman.

När boken kom för tjugo år sedan levde den svenska maktapparaten, i huvudsak det välfärdsindustriella komplexet, fortfarande i en tid när det på det hela taget fanns hur mycket pengar som helst till angelägna ändamål, exempelvis sjukbidrag, invandring och u-landsbistånd. Att kontrollera användningen av pengarna blev långt mindre viktigt än att göra av med anslagen (för att nästa års budget inte skulle naggas i kanten). Försäkringskasseanställda berättade för Olle och mig hur det kunde gå till:

Handläggarna blir tillsagda att inte ”peta i ärenden”, blir ”ifrågasatta för att de gör sitt arbete och inte fäller ärenden som inte är korrekta”, ”ses som stoppklossar när de inte accepterar felaktigt beslutsunderlag”. Flera av dem vi intervjuat har vittnat om att kassornas ledning framför allt vill ha ”genomströmning”. Fallen ska handläggas snabbt vare sig det finns korrekta underlag eller inte. Handläggningen får inte sinkas av en massa tidskrävande försäkringstekniska kontroller.

När Olle och jag skrev detta var det nära att vi inte trodde våra egna observationer. Men att det kan gå till på det sättet med skattebetalarnas pengar borde åtminstone jag ha begripit, efter mina erfarenheter inom u-landsbiståndet, där det ofta var svårt att bli av med hela anslagen och vi som var chefer för de olika biståndskontoren tävlade med varandra om vem som hade den högsta utbetalningsgraden. Det påminner förresten om vad vi efter flyktingåret 2015 fick läsa om attityderna på Migrationsverket där cheferna förklarade för handläggarna att det var värre att avvisa en asylsökande utan asylrätt än att på felaktiga eller obefintliga grunder ge honom uppehållstillstånd.

Så vad kan alla dessa förhållanden som de flesta svenskar, inte minst nettoskattebetalarna, anser vara obegripliga egentligen bero på? Att förhållandena faktiskt föreligger kan inte förnekas. Alla känner till dem, inte minst det politikervälde som sitter i riksdag och regering och administrerar ruljangsen. De vet vad som sker och de låter det gå. Så här skrev Olle och jag:

Slutsatsen blir att kunskapen om bristerna bör vara goda hos såväl beslutande politiker som hos ansvariga tjänstemän. Rapporter finns. Läget är väl dokumenterat. Om någon enskild politiker eller tjänsteman trots detta inte är medveten om felen så beror det i varje fall inte på att information skulle saknas.

De inblandade myndigheterna söker en förklaring och hittar inget annat svar än att det hela är medborgarnas fel. Medborgarna har nämligen genomgått en attitydförändring. Så här skriver Riksförsäkringsverket till försäkringskassorna:

Begreppet sjukdom har successivt kommit att utvidgas i praxis. Exempel på detta är synen på störningar under graviditet, operativa ingrepp samt sorg och trötthetstillstånd.

Men att medborgare på andras bekostnad vill bli sjukskrivna för att de är sorgsna eller trötta betyder inte att kassorna måste bevilja sådana önskemål. Det här är en grundbult i resonemanget. När ett helt myndighetssystem under decennier försöker inbilla sig själv och andra att de medverkande tjänstemännen är skyldiga att medverka till de lagbrott som obefogade sjukskrivningar faktiskt är, så ligger det, enligt min uppfattning, något skumt bakom. De ansvariga vill prompt fortsätta en verksamhet som de flesta medborgare anser obegriplig. Det måste finnas något man inte har lust att beröra i klartext, men som skulle göra det obegripliga begripligt.

Och det finns det, nämligen att hela det välfärdsindustriella komplexet inte i första hand är till för klienterna utan för de anställda. Hela denna apparat är i sanning ett ämbetsverk för utbetalande av ämbetsmännens löner (sedan en viss del av intäkterna som fikonlöv har avskiljts för att användas som inkomstförstärkning till klienter som komplexet bestämt ska tillhöra denna gynnade skara, till exempel outbildade invandrare som kan förväntas bli livsvariga klienter hos komplexet).

Se om du kan hitta någon bättre förklaring.