En eftertänksam vän frågade mig om jag någonsin noterat att den upplevda levnadsstandarden inte följde det förväntade mönstret.

Jag svarade lite surt att jag för det första inte förstod vad han sa och, för det andra, att jag inte var upplagd för gåtor.

Den eftertänksamme hummade en liten stund liksom för att be om ursäkt för sin otydlighet. Jag menar till exempel, sa han, att en professor i nationalekonomi talar om för mig att Sveriges BNP per capita under de senaste trettio åren ökat med två tredjedelar.

Och vad är det med det? undrar jag.

Jo, det känns inte så. Det känns inte som om min levnadsstandard har ökat med 67 procent.

Det är väl inget konstigt, protesterar jag. Du har väl inte fått några löneförhöjningar. Individuella variationer har du väl hört talas om? Ojämlikhet, Gausskurvor och standardavvikelser och sådant där. Det var närapå att jag hånade honom. Detta var ju elementa.

Lyssna nu, invände han. Jag tror jag vet var felet sitter. Det heter negativ BNP. Ingen pratar om det, men det finns.

Hur då? frågar jag spydigt. Vad visste han, en tandläkare, om bruttonationalprodukter per capita?

I vår kultur utgår vi liksom axiomatiskt från att varje BNP-krona är bra, svarade han. Men om jag krockar min bil och måste laga den för femtiotusen så räknas det som ett plus i BNP fastän det egentligen är ett fett minus om man tänker på förlusten i levnadsstandard. En krock och en solsemester på Kanarieöarna som kostar lika mycket beräknas öka ditt välstånd lika mycket. Så min tes är att med ökande brottslighet, invandring, lata och aggressiva skolbarn så har vi med tiden fått allt fler minusvariabler i nationalräkenskaperna. De räknas in i BNP med så många kronor som de kostar att hantera. Men räknenissarna på Statistiska Centralbyrån har glömt att en del poster ska ha minustecken när de stoppas in i bruttonationalprodukten.

Jaså du, sa jag, vilket egentligen var ett sätt att säga åh fan, det hade jag inte tänkt på. Men jag repade mig strax och hävdade utan vetenskaplig grund att det troligen varit på samma sätt tidigare, det vill säga att minusfaktorerna för femtio och hundra år sedan troligen utgjort ungefär samma andel som idag av den samlade BNP.

Det tror jag inte alls, sa vännen med tilltagande självsäkerhet som om han vore i färd med att övertyga sig själv. Pratar man numera om något annat än den växande misstron mot allt som tidigare gjorde oss stolta, den amerikanska hegemonin, demokratins överlägsenhet, Sveriges överlägsenhet som ett föredöme för en hel värld? Det beror på att det nästan inte fanns några minusposter att räkna på den tiden, all samhällsutvecklingen var bra och kunde räknas som plusfaktorer.

Det fanns dödliga bilolyckor och folk dog i sjukdomar som idag kan medicineras bort, sa jag bara för att inte känna mig helt bortsnackad.

Det är sant, sa vännen generöst just för att han är en vän. Men jag ryser, fortsatte han, för en framtid där överhetens och dess nyttiga idioters galna idéer får fortsätta att utvecklas med statligt stöd och alla djärva politiska projekt, ungefär som Northvolt, avslöjar sig som minusposter som sänker vår upplevda BNP per capita medan SCB genom att glömma minustecknen i de nya politiska BNP-posterna, kampen mot vädret och köttet till exempel, försöker lura oss att vår levnadsstandard stadigt ökar.

Du har kanske rätt, sa jag. Först nu förstår jag varför folk förvånat ställer sig frågan vafan de får för pengarna. De går åt till att finansiera ett tilltagande antal minusposter i BNP.

Den stora frågan är om tandläkaren kommer att få nobelpriset i ekonomi för denna storartade men självklara insikt.