Det finns nog inga tankegångar och ideologifrön som – hur bisarra och samhällsfientliga de än må förefalla samtiden – inte kan slipas och vidareutvecklas till full social acceptans i de mest respektabla kretsar om det bara finns ett gryende intresse som ligger bakom och trycker på. Om man för hundrafemtio år sedan i en välskriven debattartikel hade föreslagit statligt finansierade könsbyten på omyndiga barn så hade man antagligen blivit satt på fästning.

Men nu är vi där. Och inte bara där utan även på en massa andra olämpliga ställen, som tidigare knappt kunde omnämnas, men som genom de bakomliggande, gryende intressenas livliga kamp har vunnit burskap i det civila samhället och ofta även fått egna myndigheter, såsom exempelvis Jämställdhetsmyndigheten, Sameskolstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Svenska institutet för kognitiv psykoterapi, Barnombudsmannen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera. Det gemensamma för alla dessa är att deras verksamhet på ett eller annat sätt förutsätter eller leder till ökat statligt engagemang ty sakerna måste betalas och administreras och inget politiskt korrekt någonsin kan stå på egna ben, se där en ny sociologisk järnlag. I sista hand är hela denna ruljangs inget annat än politikerväldets och välfärdsstatens ideologi och raison d´être.

Allt som behövs för att komma igång med sådana arrangemang är någon samhällsgrupp som har pengar och som skäms – den rollen spelas i första hand av vita män – samt någon offergrupp som fått lida och ska ha kompensation och därtill en manusförfattare och regissör. De olika lidandeberättelserna är lika varandra som vore de Netflixserier. Det ena ursprungsfolkets lidandehistoria är en kopia i ny miljö av det andras.

Men då och då görs innovationer. Igår skrev jag om en innovation som gick ut på att den överföring av makt och pengar till staten som det handlar om kan skötas och motiveras helt utan referens till olika slags lidanden och offergrupper eftersom det ju räcker med att pengarna finns där och att staten hämtar dem – till exempel i form av extraskatter så övervinster i fossilindustrin. Det behövs inga lidandeberättelser.

Idéutvecklingen går snabbt även i den här branschen. Redan idag redovisar (såklart!) Dagens Nyheter en ytterligare energibesparande innovation som inte ens kräver så mycket argumentation som jag redovisade igår (till exempel att sjöfarten bör bestraffas för sina koldioxidutsläpp). Man behöver inte redovisa motiv för nya skatter och avgifter. Det räcker med att det finns pengar någonstans för att statsmakterna ska ha rätt till dem. Skäl kan man lätt hitta på om någon frågar, översvämningar och temperaturvariationer fungerar alltid.

Denna ideologi kallas Limitarianism och är den nyaste och mest avancerade av utväxterna på den statsfromma filosofi som vill beröva medborgarna all frihet och då inte för att de i ett tidigare liv handlat med slavar eller mätt samenäsor utan för att de har en sparbössa som inte skramlar helt tom. Lärans översteprästinna Ingrid Robeyns (bilden), professor i Holland, menar att ”det borde sättas en gräns för hur mycket pengar en människa får äga” eftersom dina besparingar över något odefinierat belopp, kanske tio miljoner kronor, kanske något annat, till sin natur är skadliga för samhället.

I varje fall skapar pengar som hamnat under din i stället för statens kontroll lidande och ”skadar demokratier och förvärrar klimatkrisen”. Limitarismen är ett ”regulativt eller normgivande ideal” vilket betyder att det inte är ”ett konkret policyförslag”. Det räcker att man vet att folks pengar bör tas ifrån dem fast man inte vet hur mycket som ska tas och varför och till vad de ska användas. Syftet är bara att staten ska ha pengarna. Du ska få behålla vad staten räcker till för ett ”fullgott liv”.

Förresten har du inte rätt till några pengar alls, ty ”det finns i princip två huvudsakliga sätt att bli rik på”. Det ena är att du ärvt vilket du inte förtjänar varför tak måste läggas på ärvda belopp. Det andra är att du drivit upp företag men det har du inte eftersom dina framgångar berott på ”lagar, utbildningssystem, samhällsstrukturer etc etc etc”.

Jag har alltid gjort motstånd mot uppfattningen att den politiskt korrekta woke-ideologi som härskar i vårt land skulle vara någon sorts ny inkarnation av den traditionella socialismen. Jag har nog förförts av att socialismen, även om den skapat mer mänskligt lidande än någon annan känd ideologi, ändå härbärgerat en fåfäng men förförisk dröm om mänsklig befrielse. Men när man läser om Limitarismen inser man att dessa idéer lika gärna kunnat härröra från Stalin, som inte hyste några romantiska griller om mänsklighetens förkovran.