En av de många förmåner som en generös tillvaro har bjudit mig på är att under många år låta mig driva en tankesmedja (som heter Stiftelsen Den Nya Välfärden). Det började med att världsalltets härskare (eller vem det nu var) gav mig en chans att pröva på tankesmideriet i det statliga Sekretariatet för Framtidsstudier, vilket strax ingav mig lusten att starta en egen låda i siarbranschen.

Jag hade nämligen upptäckt ett sorgligt underutnyttjat koncept i den svenska debatten som man borde kunna slå mynt av, en grej som det hela tiden pratades om och gräts krokodiltårar över, men som aldrig kom i närheten av att förverkligas. Denna grej gick på tvärs mot politikerväldets – en social ordning som jag vid det laget ännu inte hade givit dess rätta namn – instinkter som förklarade att allt alltid blev till det bästa om centralt placerade experter, byråchefer och andra makthavare tilldelades (eller tilläts tillvälla sig) mer makt på lägre samhällsskikts bekostnad.

För politikerväldet var rätt svar på alla frågor att det själv och dess drängar i myndigheter och andra statsfinansierade organisationer skulle ha mer att säga till om. Min och tankesmedjans fräcka idé, till sin natur en sorts majestätsbrott, var att all den centralisering som eftersträvades tvärtom var skadlig för nationen och att makt, exempelvis genom skattesänkning och utförsäljning av statlig egendom, i stället borde decentraliseras. Subsidiaritet var smedjans motto.

Det mottot blev man för ett tredjedels sekel inte populär av eftersom Världsanden ännu inte hade fällt sin dom över politikerväldet. Det tycktes än så länge ha framtiden för sig och dissidenter mot den rådande tidsandan (som jag och några till) fick lära sig tigandets och förställningens tidvis så nyttiga konst. I övrigt fick vi mycket skäll för tilltag som att skriva och för allmänheten lägga fram ett förslag till ny grundlag som syftade just till subsidiaritet och ökad demokrati och verklig folkmakt och som att göra detaljritningarna till ett skolpengssystem och sedan skruva in systemet i en svensk kommun som förebild för alla de andra kommunerna. Då blev vi oavlåtligt hudflängda av statstelevisionen och politikerväldets övriga lakejer. Skolpengen handlade ju om att flytta makt över barnens skolgång från politiker till barnens föräldrar.

Detta kan numera, när politikerväldet förlorat sitt tolkningsföreträde på verkligheten i både första och andra instans och därför inte längre har några försvarare (annat än de vanliga politiskt korrekta pappenheimarna), vara svårt att förstå. För alla andra har politikerväldet fått sin historiskt fällande dom. Sverige håller på att segna ned och förtvina under trycket av dess vanstyre.

Vi måste sköta landet på något annat sätt. Till exempel bör vi, vilket jag länge tjatat om, lägga ned Skolverket och Statens skolinspektion och återupprätta lärarnas auktoritet som professionell kår. Är det en tillfällighet att den presidentvalde Trump beslutat att på samma vis stänga USA:s Utbildningsdepartement? Har han upptäckt samma sak som vi svenskar?

En annan byråkratisk sjukdom varmed politikerväldet smittat landet är den ständigt växande regleringsiver som riktas mot näringslivet. Mot denna sjuka och motsvarande åkomma i USA har inga politiker, även om de kanske velat, lyckats utveckla några bromsmediciner. Själv har jag föreslagit att den före detta Scania-chefen Leif Östling, som bevisligen oroar sig över statsmaktens spridning – minns hans memento om skatterna: ”Vad fan får jag för pengarna? och hans initiativ att starta tankesmedjan Kommissionen för skattenytta – skulle få en officiell position med rätt att bryta myndigheternas regleringsmakt. Det kunde jag föreslå halvt på skämt och utan minsta tro på att en så djärv lösning skulle kunna förverkligas av politikerväldet. Men döm om min förvåning när det visar sig att den presidentvalde Trump tycks ha haft samma idé och tillsatt superkapitalisten Elon Musk som chef för ett nytt Effektivitetsdepartement med uppgift att rensa ut onödig statsbyråkrati.