Rubriken ovan är den svenska titeln på en bok av Anne Applebaum, utgiven 2024 med originaltiteln Autocracy Inc. Autokrati betyder självstyre och är ofta synonymt med diktatur, enligt Wikipedia. Att sätta AB (aktiebolag) eller Inc (incorporated) samman med autokrati känns en smula missvisande. Hur tänkte Applebaum? Boken handlar om de märkliga förhållanden vi nu ser runt om i världen där allianser uppstår ad hoc mellan diktaturer av olika sort och storlek. Det handlar oftast om informella förbindelser och nätverk, även om exempelvis BRICS-plattformen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) är ett (hittills mindre lyckat) försök att till det yttre formalisera ett samarbete.

Putins relationer med omvärlden har förändrats i grunden sedan han drog igång den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Han hade räknat med en enkel militär operation men också att omvärlden, det vill säga väst och NATO-länderna i första hand, skulle skrika i protest ett tag men sedan acceptera att Ryssland tagit ytterligare ett steg mot att återupprätta Sovjet.

Så blev det alltså inte. Snart tre år senare, med begränsade territoriella framgångar, en sargad ekonomi och uppåt 700.000 döda och sårade soldater har situationen tvingat Putin att söka nya utvecklingsvägar. Shakespeare skrev att ’misery acquaints a man with strange bedfellows’ och det känns träffande när nu Nordkoreanska trupper strider för Ryssland i Ukraina. Redan tidigare i år har Nordkorea börjat exportera granater i stor skala till Ryssland, som köper drönare och annat från den islamistiska teokratin Iran. Den ryska exporten av naturgas och olja till västländer har minskat, men affärerna hålls delvis igång med köpare bland det som Applebaum kallar hybriddemokratier, Turkiet, Indien, Sydafrika med flera.

Ovanstående grova skiss förutsätter även förekomsten av ett kluster bestående av tusentals formellt och informellt agerande parter – allt från ryska myndigheter, företag och legoarméer till iranska proxyterrorister. Där finns också ett oöverskådligt antal profitörer, inte minst mer eller mindre kriminella oligarker.

En av Applebaums verkligt användbara poänger är att betona hur dessa informella nätverk och kluster uppstår, nämligen ur gemensamma intressen som i grunden handlar om makt och maktens bevarande. Rena diktaturer såsom de geografiskt utspridda Venezuela, Zimbabwe, Nordkorea, Iran, Saudiarabien, Kina och Nordkorea hittar varandra i detta gemensamma intresse. De har därmed även en gemensam fiende – den västerländska demokratin och rättsordningen. Vi ska inte inbilla oss annat. Det är därför naturligt att Iran förser rebeller i Jemen med missiler som ska förstöra den internationella frihandeln.

Applebaum är uppfriskande skeptisk till Förenta Nationerna, där en majoritet av medlemmarna är just autokratier och om man räknar in hybriddemokratier är den resterande skaran av demokratier besvärande liten. Vad betyder det i praktiken? Jo, en mängd saker, exempelvis att definitionerna av religionsfrihet och mänskliga rättigheter ofta sätts på ända. Men också att FN:s underorgan såsom UNRWA i Gaza, är direkt lierade med islamistiska terrorister. Där är Appebaum överraskande tydlig i en slutsats som inte gillas av demokratisk sinnade personer som ännu föredrar att se åt ett annat håll.

I övrigt ägnar hon en hel del utrymme åt hybridkrigandets arsenal av trollarméer, påverkanskampanjer, desinformation, nyttiga idioter och allt sådant som förvisso används flitigt även i fredstid i demokratiska samhällen. Om krig på marken blivit mer svåröverskådliga aktiviteter de senaste decennierna, är kriget i media ännu värre att få ett grepp om. Här halkar Applebaum snett enligt min mening när hon fördömer och ger exempel på Donald Trumps lögner och trixanden, men skriver att det Demokratiska partiet har helt rent samvete i detta. Verkligen? Lite grand av kålsuparteori, att den ena inte är bättre än den andra, hade varit klädsamt. Nu blir hennes avslutande resonemang bara en trist partsinlaga, tyvärr.

På svensk grund finns dessvärre mycket att bidra med. Alla som följer Rapport med flera nyhetskanaler kan vittna därom. Men nej, jag ska inte nämna Harald Mix och de svenska oligarkerna.

Ett personligt bidrag dock.

När Hamas utfört massakern den 7 oktober i fjol följde jag för ovanlighetens skull nyhetsflödet noga. Vad hade egentligen hänt? Och hur var detta över huvud taget möjligt? Hur skulle Israel svara? De första dagarna och veckorna tycktes en mängd ocensurerat bildmaterial finnas tillgängligt.

En hel del bilder är svåra att glömma.

Så, ungefär en vecka efter massakern rapporterades att Israel bombat ett sjukhus i Gaza och att hundratals civila patienter dödats. Det lät förfärligt. Jag kollade på SvT, Al Jazeera och BBC. Siffrorna varierade, fem hundra eller tusen döda? Budskapet var i grunden detsamma, Israel hade slagit tillbaka helt urskiljningslöst.

Men… Snart kom bilder från sjukhuset, och… eh? Sansade kommentatorer undrade vad vi fick se. En parkeringsplats med några utbrända bilar. Uppgifterna om hundratals döda upprepades ändå och det blev tydligt att det var Al Jazeera som spred uppgifter som kom inifrån Gaza, troligen från Hamas kommunikatörer. Efter bara något dygn var det klart att israelernas påstådda massaker inte alls varit en sådan. Det handlade om en av dessa raketer som ständigt skjuts inifrån Gaza av Hamas eller någon annan lierad islamistisk grupp. Raketerna var erkänt otillförlitliga, uppåt 40% av dem sades gå i backen inom Gaza, så hade även varit fallet här. Att några personer ens skadats på parkeringen förblev oklart. Det hindrade inte Al Jazeera och även SvT att basunera ut det ursprungliga budskapet om hundratals döda.

Tillrättalägganden kom sent från SvT och var vagt formulerade. Nya påstådda illdåd fanns att rapportera om. Så har det rullat på och vinklingen är densamma. Vilken part gynnas? Ja, inte är det de sansade demokratiska krafterna i Mellanöstern. Vinnarna i desinformationskriget är autokraterna, i Gaza, Teheran och lite överallt.

Urban Hagman är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand (statsvetenskap) och fil mag (litteraturvetenskap) i behagligt tempo. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.