Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

Det är inte så att jag tror på arbetsvärdeläran, som är det bärande elementet i Marx ekonomiska teori, men filosofer väcker inte nödvändigtvis respekt för att de har rätt, utan för de kraftfulla perspektiv de i enstaka fall förmår anlägga på tillvaron. Genom sin indelning av samhället i kapitalist- och arbetarklass lyckades Marx som ingen annan tänkare sätta sin prägel på hela förra seklets självförståelse. Om detta var ”rätt” eller ”fel” spelar inte så stor roll; det var stort nog att nästan alla människor anslöt sig till synsättet. Och vi håller oss krampaktigt fast vid denna tudelning, exempelvis när vi envisas med att tala om ”socialistiska” och ”borgerliga” partier.

År 1848 publicerade Marx Kommunistiska manifestet (tillsammans med polaren Engels) där följande odödliga rader om kapitalismen återfinns:

Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

På den vägen har det fortsatt under de 176 år som gått sedan dessa insiktsfulla ord publicerades. Under nästan hela denna tid har det varit västerlandet som vunnit på omvälvning av produktionen, denna eviga osäkerhet och rörelse. Snart sagt varenda människa i västerlandet har fått en levnadsstandard som inte ens kungar fick uppleva för några hundra år sedan om man räknar sådant som chanserna att få behålla tänderna efter fyrtio års ålder, att aldrig behöva oroa sig för hunger, att slippa se sina barn dö spädbarnsdöden, att äta apelsiner och resa på solsemester mitt i vintern.

Jag tror att västerlandets folk därför gripits av hybris. Vi tror att vi är kapitalismens utvalda folk som alltid kommer utses till produktionssättets favorit. Vi tror att Framsteget, en företeelse som skapats av västerlandet, därför tillhör västerlandet som om vi hade någon sorts patent på materiella framgångar.

Denna föreställning får två effekter. Den ena är att vi tror att vi kan ösa hur som helst ur Framstegets ymnighetshorn och slösa bort dess håvor på snart sagt vilka dumheter som helst, Northvolt och Kriegers Flak inbegripna. Vi tror att det alltid finns mer att hämta.

Den andra effekten är att vi har dåligt samvete gentemot de av Framsteget mindre gynnande folken. Därför säger vi inte nej när de mindre gynnade folken kommer hit och vill fylla sin skopa ur ymnighetshornet. Varför inte? säger vi, hornet är ju ändå oändligt.

Vad Marx talar om för oss är emellertid att kapitalismen och framsteget inte är västerlandets knähundar. Gamla ärevördiga föreställningar, till exempel just den att västerlandet har råd med allt, håller på att upplösas. Och läs den sista, profetiska meningen i citatet en gång till. Allt fast och beständigt, exempelvis hyresbidraget och sjukförsäkringen, ja, kanske hela Försäkringskassan, hotar att förflyktigas, och allt heligt, det vill säga välfärdsstatens dyra löften, profaneras.

Hur ska det här sluta? Läs texten. Människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Fast där är vi inte riktigt än.