I september 2022 hölls det riksdagsval. Av någon anledning rådde en förväntansfull stämning hos borgerligt sinnade människor. De räknade för det första med att vinna valet och för det andra med att, efter det att de vunnit valet och därmed, enligt allt de fått lära sig om demokratin, med fart och kläm genomföra sin politik (som de hade haft minst fyra år på sig att förbereda och dessutom ägnat flera dagar åt en partikonferens på Tidö slott för att putsa på eventuellt kvarvarande oklara detaljer).

Så såg det lättsinne ut i form av bristande träning och förberedelser som Sveriges nya politiska styre uppvisade. Skulle Armand Duplantis ge sig iväg till OS utan att ha tränat stavhopp? Den nya regeringen verkade aningslös. Så här skrev jag bland annat:

Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Min poäng med denna observation är att den nya regeringen och vi som intresserat studerar den politiska utvecklingen i landet inte ska inbilla oss att något är vunnet bara för att det allmänna valet är avklarat. Valet var bara en förpostfäktning. Nu börjar allvaret.

Låt mig ge ett exempel på hur det inte ska gå till om den nya regeringen ska ha en chans att föra landet i en ny riktning eller åtminstone vrida lite försiktigt på rodret. Den ska inte med buller och bång lansera en handlingsplan som det så kallade Tidöavtalet och sedan, så fort något välbefäst, härsklystet och statsfinansierat intresse morrar fram sitt förväntade motstånd, vika ner sig och ta tillbaka beslut som unisont tagits av en tillträdande regering.

Det var just detta sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson nyligen gjorde i en struntfråga, nämligen invandrares rätt att hur länge som helst erhålla gratis tolkhjälp för att underlätta kommunikationen med det svenska välfärdskomplexet (jag antar att tolkarna inte infinner sig till tjänst bara för att en somalisk kvinna vill ut och shoppa). Den tillträdande regeringen inklusive Acko Ankarberg Johansson hade alltså bestämt sig för att begränsa den kostnadsfria tolkhjälpen och publicerat beslutet tillsammans med flera hundra andra reformer men därefter, sedan de förväntade protesterna presenterats av sådana som Sveriges läkarförbund och den liberala toppolitikern Anna Starbrink, ångrat sig och, som det verkar, skämts för sitt tilltag att skära ned på den fria tilldelningen av tolkar. Acko Ankarberg Johansson själv gick så långt som att börja polemisera mot sin egen regerings förslag: ”Det skulle strida mot flera skarpa lagar om patientsäkerhet och en jämlik vård. Patientsäkerheten är en grundbult i vården och utifrån befintliga lagar kan knappast utredningen komma med ett sådant förslag”…

Kriget om tolkhjälpen rasar vidare två år senare: ”Det är inte aktuellt att införa tolkavgift i Skåne”, säger regionstyrelsens vice ordförande (l). ”Vi måste lita på att våra sjukvårdsmedarbetare kan göra sig förstådda, så att vi kan ge en patientsäker vård.”

Jag funderar på vad jag skulle göra i detta läge om jag vore statsminister Kristersson. Helst skulle jag inför de övriga ministrarna ge sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson en utskällning för feg reträtt där hon borde ha eldat sina trupper till anfall. Sedan skulle jag genast entlediga henne. De övriga ministrarna skulle då i bästa fall förstå att man inte kan vinna ett krig om man ger sig få fort man stöter på fienden. 

Nu har det gått två år av kriget som inte står så mycket mellan borgare och socialdemokrater som mellan medborgarna och den djupa staten, det vill säga politikerväldet i kombination med myndighetssfären och dess klienter. Har regeringen kommit någonstans? Inte i Ankarbergs tolkfråga ty där har motståndet snarast förskansat sig i sina löpgravar i avvaktan på drabbning. Bidragen till det arabiska studieförbundet Ibn Rushd i enlighet med integrationspropositionen 1997/98 verkar regeringen med något års försening få stopp på vilket troligen beror på att den arabiska diasporan i Sverige inte är tillräckligt organiserad för att värna om sina statsanslag. Nedskärningen av u-landsbiståndet som förväntades bli ett paradnummer för den nya regeringen verkar inte ha kommit ur startgroparna. Concord, ett slags fackförbund för privata distributörer av svenskt statligt u-landsbistånd, säger att anslagen ökar eller minskar beroende på hur man räknar (https://concord.se/allt-annat-an-utveckling-i-arets-internationella-bistandsstatistik):

Sveriges bistånd hamnar på 0,91 procent av BNI, vilket innebär en ökning jämfört med 2022, då andelen av BNI var 0,89 procent. Ändringen handlar dock om hur fleråriga åtaganden redovisas, inte om att biståndet faktiskt ökar. Med den tidigare metoden skulle Sverige ha hamnat på cirka 0,85 procent av BNI, det vill säga en fortsatt minskning av biståndet. 

Biståndsdistributörerna är en formidabel motståndare för en regering som vill banta biståndet. Där finns stridbart, välutbildat folk som kan skriva debattartiklar och agitera hjärteknipande om svältande barn och förtryckta kvinnor. Kanske är biståndsminister Dousa den hårdhudade men diplomatiske slugger som behövs. Ännu bättre hade det nog varit med Sergej Lavrov om han varit tillgänglig.