I en artikel i Financial Times gör skribenten Janan Ganesh en av de där enkla men insiktsfulla observationerna som skiljer goda skriftställare från den normala typen av aftonbladsmurvlar som jag håller mig borta ifrån för att inte få eksem i hjärnan. Han påpekar att politikerföraktet, fast han inte använder ordet, på senare år lagt sig som ett kompakt, grått, muttrande moln över västerlandet vilket på statistiska grunder inte skäligen kan bero på att urvalet av tillgängliga politiker samtidigt försämrats över allt. Ganeshs tes är att det inte är politikerna som förändrats, utan vi medborgare och väljare.

”Årtionde efter årtionde av fred och välstånd har fått den perversa konsekvensen”, förklarar Ganesh, ”att förväntningarna har höjts. Bara en liten del av de människor som lever i väst har nu klara minnen av ett existentiellt krig. Praktiskt taget ingen minns en finanskris som staten inte kunde stoppa. Den sista kontakten med undergången, Covid-19-pandemin, lades bakom oss på ungefär två år. Detta skickliga förebyggande av direkta katastrofer borde med rätta öka förtroendet för politiker. Men i den mån politiken vänjer människorna vid ett högt minimum av ordning och framåtskridande bidrar den till att de krav den ska tillfredsställa hela tiden ökar.”

Politikerföraktet skulle alltså vara ett exempel på de stigande förväntningarnas missnöje. Med all respekt för Ganesh och hans förmåga att dra nya slutsatser så tror jag inte på det. Att jag inte tror på hans tes beror på att verkligheten inte känns sådan för mig. Att jag ogillar politikerklassen beror inte på att jag tycker att de borde göra mer för mig utan på att de, i stort sett oavsett vilket parti de tillhör, åtagit sig långt större uppgifter än de klarar av att genomföra. Och det, i sin tur, beror inte på att jag tror att jag kunde göra det bättre själv, utan på att ingen klarar det inom ramen för det institutionella system som idag står till en politikers förfogande.

Ta skolan som exempel. Tillräckligt många elever busar och lever rövare på lektionerna för att omöjliggöra en acceptabel undervisning. Lärarna törs inte gripa in av rädsla för att bli anmälda till högre skolmyndigheter. Lagarna ser ut så. Det är omöjligt att förmå föräldrarna att uppfostra sina vanartiga barn. Skolan koncentrerar sig på att dokumentera varje incident och möta eleverna med lågaffektiva silkesvantar för att inte själva råka illa ut. Det enda motdrag som skolvärlden kan hitta på är att begära högre anslag för att kunna anlita fler personella resurser till klassrummen vilket betyder människor som punktbevakar stökiga elever. Att detta inte gör någon särskild nytta har skolvärlden noterat sedan åtskilliga år men eftersom ingen har makt att åstadkomma något systemskifte får politiken fortsätta med samma resultat som förut fast med högre kostnader än förut.

Kan det ligga till som jag säger? Jo, för all del, men ändå inte ty jag har negligerat den avgörande faktorn som är att hundratusentals människor arbetar inom pedagogiken eller försörjs på annat sätt av skolsystemets budgetar, kanske som psykologer eller städare. Deras lön kommer tryggt och stadigt sista fredagen varje månad. Deras arbetsliv är på det hela taget klart uthärdligt och skulle det köra ihop sig för dem kan de alltid fly från arbetet genom att gå på sammanträden eller smita in i administrativa uppgifter av vilka det alltid finns ett outnyttjat överflöd. Även om de anser sig dåligt betalda så vill de inte riskera några förändringar. Fråga lärare så ska du få se. De anser att allt som inträffat under de senaste femtio åren har varit till deras nackdel och att det därför inte bör ske några ytterligare förändringar. Tillsammans bildar alla dessa människor en okuvlig, systembevarande massa som ingen förnyelseintresserad politiker, om det fanns någon, skulle våga utmana.

Ganesh säger att dessa väldiga massor av surmulna offentliganställda, och då rimligtvis inte bara skolfolk utan alla välfärdsarbetare, röstar på Labour, som han kallar ”den offentliganställda medelklassens politiska arm”. Det påminner om Sverige med den skillnaden att det inte bara är socialdemokratin utan alla partier som gemensamt bildar det politikervälde som fungerar som den offentliganställda medelklassens politiska arm. Dessa kan inte rås på av oss som försörjer dem.