Att det är något fel med dagens ungdom är ingen nyhet. Så har det alltid varit. Denna tro är vanligtvis baserad på äldre generationers minnen från den gamla goda tiden. Jonathan Haidts stora insats i The Anxious Generation: How the Great Rewiring of Childhood is Causing an Epidemic of Mental Illness är att han istället baserar idén på högar av statistik.

Jonathan Haidt är en kändispsykolog, men en som inte förlorat sin vetenskaplighet. De senaste decennierna har han bland mycket annat skrivit populärvetenskapliga böcker om lyckans, moralens, och kränkthetskulturens psykologi. Det var det senare som fick honom att uppmärksamma den ökande psykiska ohälsan bland ungdomar.

Sedan 2010 har andelen ungdomar som genomgått minst en djupare depression det senaste året ökat med 145% för flickor, och 161% för pojkar. Självmord och självskadebeteende har följt liknande trender. Sjuklig oro och anorexi har fördubblats, och många andra diagnoser som ADHD, bipolaritet, drogberoende, och schizofreni har också ökat kraftigt. Dessa siffror är amerikanska, men även i Sverige och resten av västvärlden syns en betydande försämring.

Detta har kanske gått läsaren förbi. Skälet kan vara att denne inte tillhör dagens ungdom, utan gårdagens ungdom. Den tragiska utvecklingen inte alls lika stark för äldre. Dagens femtioplussare verkar faktiskt må lite bättre.

”Voffor gör di på detta viset?”

Den uppenbara frågan blir: varför är det så? Det svar Jonathan Haidt ger är ”Den stora omkopplingen av barndomen.” Detta är perioden mellan 2010 och 2015 då många av de fenomen vi nu kopplar till den nya It-tekniken slog igenom på allvar. ”Lika,” ”dela,” och ”feed”- funktioner fulländades. Mobilerna fick selfie-kameror. Instagram kom 2010, Snapchat och Twitch 2011, WhatsApp 2014. Haidt lägger det största ansvaret på smartmobilerna, eftersom de gjorde den nya tekniken allestädes närvarande. Andrummet försvann. Mellan 2010 och 2015 gick vi från en värld där de flesta ungdomar inte hade smartphones till en där de flesta hade det. Visst fanns det äldre föregångare till alla dessa fenomen här, men det var först 2010 som det mesta var på plats. Barndomen omkopplades från lek till mobiler.

Jonathan Haidts bok och den statistik den baseras på gäller främst USA. Enligt de flesta mått är också USA det hårdast drabbade landet. Men en liknande utveckling verkar gälla för samtliga västländer det finns data för, vilket inkluderar Sverige. Sverige är inte på något vist immunt. Enligt den senaste mediebarometern så ägnar en genomsnittlig svensk 15 till 24-åring varje dag i genomsnitt två timmar åt strömmad TV och Youtube, och två timmar på sociala medier.

Kan det finnas andra förklaringar till den psykiska ohälsan än digitaliseringen? Det är mycket som påverkar ungdomars mående. Men det är svårt att hitta konkurrerande exempel på drastiska förändringar som påverkat alla västländer. Särskilt som samhällsutvecklingen i övrigt inte bjudit på några större katastrofer. Vissa försöker förklara ungdomarnas oro med sådant som Trump, klimat, finanskris, corona, TikTok, kränkthetskultur och så vidare, men de ligger antingen fel i tiden, har inte haft några större effekter, eller har bara drabbat vissa länder. Det finns mer stöd för att orsakssammanbanden går i motsatt riktning – ungdomar tar ut sina psykiska problem genom politik och aktivism. Haidt nämner kort att innan 2010 var politiskt aktiva ungdomar vanligtvis mer välmående än icke-aktiva. Idag gäller det omvända.

Sexistiska depressioner

Båda könen har drabbats av omkopplingen, men på olika sätt. Flickor hade redan före 2010 ett sämre mående än pojkar, men nu har det blivit ännu sämre. Pojkar har också börjat må sämre, men de har ändå inte kommit ifatt flickorna. Pojkar mår nu nästan lika dåligt som flickorna gjorde 2010, medan flickorna satt nya rekord. Cirka 29% av flickor har genomgått en depression det senaste året, och 11% av pojkarna.

Det finns skillnader i hur de två könen använder den nya tekniken. Flickorna använder sociala medier mer, och utkämpar där hänsynslösa gullighetstävlingar. Brutala maktkamper pågår med skvaller och cybermobbning som vapen. Flickorna slåss för att se snyggast ut, i en ständig kapprustning av smink och filter. Ju mer någon lyckas snygga till sig, desto fulare känner sig de övriga. Men även de snyggaste får känna sig som kråkor när de jämför sig med professionella influerare.

Pojkar skadas på andra vis. Främst har de passiviserats. Istället för att leka spelar de datorspel, och istället för att prata med riktiga flickor glor de på porr. De halkar efter i skolan, går inte vidare med högre utbildning, och skaffar sig inga jobb. Åtminstone för karriären verkar flickornas statusjakt på sociala medier vara att föredra. Vissa pojkar når slutstationen och blir ”hikikomori,” eremiter i sina egna sovrum. Andra blir ”incels,” där de när självförakt, hat mot kvinnor som inte vill ha dem, och samhället som gjort dem sådana.

Enligt Jonathan Haidt orsakar den nya tekniken dessa skador indirekt. Det handlar om alternativkostnaden, alltså allt vad vi kunde ha gjort om vi inte satt framför en skärm. Man skulle alltså kunna säga att det inte är den nya tekniken som skadar oss, utan att vi missar så många andra tillfällen till äventyr, umgänge, och erfarenhet.

Ungdomar bör slåss, knarka, och knulla mer

Samtidigt finns det en hel del statistik som pekar åt rätt håll. Eller som tycks görs det. Droganvändning, olyckor, brottslighet, och tonårsgraviditeter minskar. Detta kan verka bra. Kanske är det också det. Men vi bör vara misstänksamma angående orsaken bakom detta. Klart olyckor minskar om barn sitter klistrade framför skärmar, brottsligheten minskar om vi inte ens vågar se varandra i ögonen, och tonårsgraviditeterna minskar om unga män blir porrberoende eremiter.

Är det en klok eller feg generation som växer upp? Tyvärr verkar det vara det senare. Den tryggaste vägen är ofta bara en lång omväg till katastrofen. Det mesta av det goda här i världen handlar om avvägningar, den gyllene medelvägen som Aristoteles talade om. Dygd är att balansera två laster. Modet, den mest relevanta och hotade dygden, är en balansgång mellan feghet och våghalsighet. Men det betyder även att mod kommer att involvera en del misstag. Det enda sättet att totalt undvika faror är att aldrig lämna hemmet. Tyvärr verkar dagens ungdom ha valt det alternativet.

Vad bör göras?

Frågan blir då: vad ska vi göra åt detta? Måendet har försämrats drastiskt, och det är därför lätt att anta att vi därmed behöver drastiska lösningar. Men det är inte nödvändigtvis fallet. Stora problem kan ha småskaliga lösningar.

Det är frestande att kräva att staten bör storma in och skydda oss från oss själva. Kanske genom att förbjuda vissa eller alla sociala medier. Det finns flera problem med detta. För det första är så är det osannolikt att sådana förbud kan genomdrivas utan att leda till stora inskränkningar av privatliv och frihet. Staten har redan stor makt över internet, och vi bör vara försiktig med att ge den mer. Vi kanske inte litar på Mark Zuckerberg eller Jeff Bezos, men litar vi verkligen mer på politikerna? Eller mer precist, litar vi verkligen mer på de politiker som vi kommer att ha i framtiden?

Till det hör också att handling på högre nivå ökar risken för att något blir fel. Vi lägger alla ägg i samma korg, så att säga. Det är bättre att ge olika familjer, städer, och regioner frihet att söka egna lösningar. Detta ger oss något att jämföra med, och därmed kunskap om vad som fungerar bättre och sämre.

Men vi bör också ha större förtroende för folks förmåga att välja själva. Eller snarare föräldrars förmåga att välja åt sina barn. För att undvika att komma i vägen för miljontals sådana val bör vi som samhälle överväga att inte göra något. Kunskapen om farorna med sociala medier sprider sig alltmer. Jonathan Haidts bok är i sig självt ett ovärderligt bidrag till detta.

Vi skulle kunna jämföra det med de senaste decenniernas minskade cigarrettrökning. Det är lätt att anta att minskningen beror på statlig reglering och straffbeskattning, och nog kan det ha bidragit. Men det viktigaste är utan tvekan att folk nu känner till farorna med rökning och självmant valt att sluta eller att aldrig börja. Vi ska inte vara för snabba med att använda tvång. Lita på folk. Varje förälder bör läsa Haidts bok, men än så länge bör vi hålla den undan byråkrater och politiker.

Jonathan Haidts egna förslag är föredömligt enkla. Främst är dessa fyra: Inga smartmobiler innan gymnasiet. Inga sociala medier före gymnasiet. Smartmobilfria skolor. Mer lek. Dessa är goda förslag, och har den stora fördelen att de mestadels både är gratis och kan genomdrivas av föräldrar och skolor. Föräldrar kan enkelt välja att inte förse sina barn med smartmobiler. De får nöja sig med vanliga mobiler av den typ som hade gjort alla gröna med avund för trettio år sedan. Dessa finns ännu att tillgå, även om kundkretsen för närvarande är gamlingar och knarklangare.

Verklighet och illusion

Den nya tekniken är mäktig, och att den är mäktig betyder att den är farlig. Men att dess mäktighet är vad som gör den extremt användbar. Vi bör försöka minimera farorna och maximera nyttan. På så vis är den nya tekniken som allt annat mäktigt. Vi kan aldrig bli helt kvitt farorna utan att total förstöra och överge den nya tekniken, och får alltså leva med vissa risker.

Det är tveklöst så att den nya tekniken har varit en välsignelse för världen, även om den även haft klara negativa konsekvenser. Nog kan vi göra en bättre avvägning mellan det goda och det onda än vad vi hittills gjort.

Det viktigaste är att inse är att internet inte är någon ersättning för verkligheten. Datorspel ersätter inte verkliga äventyr, porr inte romantik, och all världens facebookvänner är inte värde en enda riktig vän. Vi kan helt enkelt inte vara vänner med hundratals människor på samma gång. Som bäst kan vi vara bekanta.

Internet ger oss illusionen av vänskap, romantik, och äventyr, men detta distraherar oss från att skaffa oss detta på riktigt. Särskilt barn och unga är sårbara. Det vi vill ha finns i verkligheten. Vi bör inte nöja oss med illusioner.