Artonhundratalstysken Max Weber (bilden) anses som bekant, tillsammans med sin landsman Karl Marx, vara sociologins grundare. De är mest kända för att, var och en på sitt sätt, ha besvarat samtidens viktigaste fråga som var varför den nya tidens härskare, kapitalisterna, var så angelägna att göra det de gjorde bäst, nämligen sparade pengar, byggde ett kapital och därmed utvecklade världen. Webers kapitalister gjorde en dygd av att inte slösa utan tvärtom gömma sina rikedomar så att de inte märktes. Marx kapitalister drömde om att uppfylla ”lagen från Moses och alla profeterna”, vilket var att ackumulera och investera utan att njuta.

Själv är jag förvånad över att inte även Walt Disney räknas som sociologins klassiker ty hans bild av Farbror Joakim som sitter med tindrande ögon i sin pengabinge och njuter av att höra guldet klinga stämmer bra med vad jag har sett av världen.

Men nu ska jag i stället säga något om ett särskilt fruktbart men bortglömt koncept av Max Weber som är ”rutiniseringen av karismat”. Karisma vet vi vad det betyder. Det är den magnetiska aura som flödar från attraktiva personer sin inte alls behöver vara sympatiska. Gandhi, Churchill och Hitler får räknas dit. Folk faller i trans vid åsynen. Även annat än folk kan vara karismatiskt, staden Hollywood till exempel som varit objekt för människors romantiska längtan i mer än hundra år.

Karismat riskerar alltid att gradvis ruttna bort när dess bärare upphör. Men karismatikern har ofta – tänk exempelvis på Henry Ford – byggt upp något märkvärdigt som följare vill värna och bevara vilket inte är så lätt eller ens möjligt eftersom karismats kärna är en gudomlig gnista som för det mesta inte tänder några präriebränder av egen kraft.

Det mest storslagna undantaget till den sociologiska regeln att karismat brukar dö med sin jordiska bärare är Jesus. Under en kort tid vandrade han runt på jorden och predikade för människor som för det mesta inte förstod vad han sa. (Det har vi fortfarande inte gjort; vem begriper uppmaningen att älska sin nästa som sig själv.) De som bäst borde ha förstått hans budskap var lärjungarna men även dessa var mästaren tvungen att skälla ut för deras vantro. Den som åstadkom rutiniseringen av Jesu tänkande var i stället den människofientlige tråkmånsen Paulus som gjorde stränga paragrafer på rutat papper av Jesu livgivande ord. Men underligt nog gav Paulus genom att redigera Jesu lära kristendomen, som det hittills verkar, evigt liv. Kanske kan ingen troslära få nytt liv annat än genom att förvanskas.

Själv inbillar jag mig att det kan finnas en parallellitet mellan å ena sidan Jesus och Mohammed och å den andra Pauli troligtvis tretton brev och Hadhiterna. De senare rutiniserade respektive gudomliga lära som i kraft av sin helighet egentligen inte kan rutiniseras. Gud är inte byråkrat och talar inte genom paragrafer.

Är det alltför fantasifullt att hävda att Webers fras om karismats rutinisering är ett annat sätt att uttrycka Johannesevangeliets inledningsord om att ”ordet blir kött”, det vill säga att den ogripbara och svårförståeliga andligheten plötsligt tar så praktisk form att man till och med kan lägga den på en grill och äta?