Igår skrev jag en krönika om globalismen som politisk kraft med imperiedrömmar, och fick den mycket relevanta frågan: Vilka är globalisterna? Var finns dom? Är det bara gänget i Davos du talar om, eller finns det stöd bland vanliga människor? Man kan rentav fråga sig om ”globalismen” verkligen finns, eller om det mest är en högerextrem myt.

Efter att ha grubblat ett tag kom jag fram till att det finns tre typer av globalister: Profitörerna, opportunisterna och idealisterna. Samma indelning kan förresten göras för flera politiska rörelser, till exempel socialismen.

Profitörerna

De som har mest att vinna på globalismen är en liten krets ofantligt rika människor, som representeras av jätteföretag vars resurser överstigande de flesta länders bruttonationalprodukt. De verkar redan idag på en global marknad, men det faktum att världen delas in i cirka 200 självständiga stater – var och en med exklusiv rätt att bestämma över just sitt territorium – gör alltsammans så mycket krångligare. Det vore enklare om världen styrdes under en enda hatt, om inte annat blir det färre politiker att korrumpera. För den här gruppen behöver en världsregering inte vara formell, bara den fungerar. Kanske kan man tänka sig en modell liknande den i Iran, där folket fortfarande får välja sitt parlament men där ett ”väktarråd” ser till att det inte fattas några felaktiga beslut.

Opportunisterna

Dessa representeras av stora delar av det Patrik Engellau brukar kalla politikerväldet. De har ett utvecklat väderkorn för var resurserna finns, samtidigt som de upplever att de tappat i respekt hos det folk de blivit satta att regera. Att behöva genomlida allmänna val och fjäska för olika väljargrupper upplevs som alltmer besvärande, samtidigt som karriärmöjligheterna är begränsade. Det bästa man kan hoppas på är att bli minister eller generaldirektör i en avkrok som kallas Sverige. Detta ska ställas mot en position i en global organisation, med bättre lönevillkor, bättre pension, bättre möjligheter att umgås med likasinnade från hela världen och inte minst; tillfredsställelsen att få vara med och fatta beslut som påverkar miljarder. Opportunisterna bygger upp det organisatoriska ramverk som behövs för att göra ett globalistiskt världsherravälde möjligt.

Idealisterna

Detta är den farligaste gruppen. Det är viktigt att påpeka att de flesta vanliga människor inte är globalister. De kanske låter sig tjusas av globalistiska teser som ”vi är alla ett enda folk” eller ”vi delar alla samma jordklot”, men i praktiken bryr de sig mera om ifall den lokala vårdcentralen fungerar än om man enats kring en ny klausul i Parisavtalet. Att ha råd att ta med ungarna på Liseberg, upplevs som långt viktigare än att bekosta en kommission för mänskliga rättigheter i FN-skrapan. Idealisterna däremot är globalismens fotsoldater. De hyser en uppriktig tro att globalismen är framtiden och nationellt självbestämmande något förlegat, gammaldags och bakåtsträvande. På ett djupare plan har de mycket gemensamt med det som Stefan Thorsell kallar ”vänstermänniskor”. En personlig omognad, som gör dem ovilliga att ta itu med många av vardagens verkliga problem, blandat med en närmast religiös längtan att bli del av ”något större”. Alla tecken på globalism och gränslöshet uppfattar de som ”frihet”, men synar man dem närmare är det frihet från ansvar de eftersträvar. Dessa människor lyfts ständigt fram i media och används som alibi av såväl profitörerna som opportunisterna.

Tillsammans har de här tre grupperna potential att skapa ett nytt imperium, fullt i klass med Romarriket eller Sovjetunionen. Någon riktig ”världsregering” blir det kanske inte fråga om, så länge man inte lyckas besegra Kina och Ryssland militärt. Men globalisterna har ändå goda chanser att sätta punkt för det vi kallar den västerländska demokratin.

BILD: Globalister i fiktionens värld. Organisationen SPECTRE:s bas i James Bond-filmen ”You Only Live Twice” (1967).