En gång i tiden hade kyrkan och prästerskapet stor makt i Sverige. Församlingsborna litade på sin präst, sannolikt inte bara för att de var rädda för att annars hamna i helvetet, utan också för att de uppfattade prästen som pålitlig och sann. Men alla präster hade inte gott i sinnet – och i en församling i Värmland verkade en som till och med hade mord i sinnet.

Anders Lindbäck kom som ny präst till Silbodals församling 1861. Han var då 59 år gammal och hade tidigare varit skolmästare på järnverkets skola vid Upperuds bruk i Dalsland. Men Lindbäck hade inte varit många år i Silbodal förrän flera av de fattiga församlingsmedlemmarna blev sjuka, vissa så dåliga att de avled. Och insjuknandet skedde oftast i samband med att prästen hade hälsat på dem och delat ut nattvarden. Så vad hände egentligen under prästens besök?

När Lindbäck tillträdde befattningen hade socknen skyldighet att bära fattigunderstöd för 40 personer, vilket var en tung börda för den fattiga skogsbygden. Lindbäck ville minska kostnaderna och drev igenom ett antal bestämmelser och förordningar för att få färre utgifter, bland annat avskaffade han kyrkorådet. Men det stannade inte där.

Lindbäck ansåg att det var de gamla och sjuka som var den största belastningen. Därför började han blanda arsenik i nattvardsvinet när han gjorde hembesök hos de gamla. Och till en början var det ingen som misstänkte något, varken när änkan Karins Persdotter dog i oktober 1864, eller när inhyseshjonet Nils Pettersson gick samma väg i november samma år. Ingen ifrågasatte prästen – han var byns auktoritet. Och kanske skulle Lindbäck ha kunnat fortsätta med mördandet betydligt längre om det inte hade varit för att han en dag tog sig för att förgifta en gammal vän.

Vännen Anders Lysén hade varit handelsman och hade gott om pengar och när han drabbades av sjukdom valde han att hyra rum av Lindbäck i Silbodals prästgård. Han betalade ett års hyra i förskott och tillbringade sina dagar med att koppla av och ta promenader i byn. Ända tills den 15 december 1864, då han plötsligt avled, hastigt och oväntat.

Det fanns uppgifter om att han mått illa sedan han ätit en tallrik gröt till frukost, och att han därefter fått ett slaganfall, och provinsialläkaren skrev under dödsattesten utan att ställa några frågor. Men strax efter jul fick länsman anonyma brev som beskyllde prästen för att ha begått mord.

Tanken att en så upphöjd person skulle kunna vara en simpel mördare var förstås svår att föreställa sig, men länsman Lidén kunde ändå inte avfärda breven. Lyséns anhöriga var dessutom mycket högljudda och krävde att den döde skulle grävas upp och obduceras.

Till slut fick de som de ville – och vid obduktionen slogs det fast att Anders Lysén dött av arsenikförgiftning.

Nu grävdes fler gravar upp och det konstaterades att även Karin Persdotter och Nils Pettersson dött på samma sätt. Alla tidningar skrev om ”giftprästen” och Lindbäck, som förstod att spelet var över, försökte ta sitt liv hemma i prästgården men misslyckades. Han häktades och ställdes inför rätta och en tid senare, den 15 juni 1865, erkände han tre mord och tre mordförsök. Han hade bland annat försökt mörda Karin Persdotters son Daniel Andersson och en Nils Danielsson i Årjäng.

Lindbäck dömdes till döden genom halshuggning och efter rättegången fördes han till Karlstads stadsfängelse. Men Anders Lindbäck förekom rättvisan. Den 20 november 1865 hängde han sig i sin cell.

Foto: Wikimedia Commons