Den persiske prinsen Serendip växte upp på ön med samma namn (som senare bytte benämning till Ceylon och Sri Lanka) där folk tydligen var födda med tur ty begreppet serendipitet kom så småningom att betyda egenskapen att hitta bra saker som man inte ens förstod att man letade efter. Det ofta återgivna illustrerande exemplet är förstås Alexander Fleming och penecillinet.

Mitt liv under det senaste dygnet med början måndag eftermiddag och lycklig final denna morgon vid pass klockan elva har varit så serendipt, eller vad det kan heta, som jag kunnat begära och det är din, min läsares, förtjänst.

Även om jag inte begriper mig på filosofiska principer av den sort som brukar påverka stora hjärnors, till exempel Greta Thunbergs och FN-chefen António Guterres, världsuppfattning… hoppsan, nu fick jag visst en släng av serendipitet igen!

Vet du varför Thunberg och Guterres, som inte heller vet något om vetenskapliga principer tror på kända vetenskapsmän som exempelvis jobbar på IPCC? Jo, för att de jobbar på IPCC och där hämtar sin goda lön. Det kallas för auktoritetstro när man sätter sin lit till personer som inte har annat än andra okunniga människors goda tro att erbjuda som pant för sina övertygelser.

Jag däremot, som alltså inte har någon vetenskaplig grund för mina uppfattningar om klimatet, anlägger hellre ett vad många skulle kalla ett naturvidrigt och perverterat perspektiv. Jag litar mer på naturvetare som inte längre hämtar månadslönen eller motsvarande hos IPCC. Det beror på att många av pensionärerna med ett snett, självironiskt leende, som du ska få se i den här filmen, anklagar sig själva. Bland hundratals eller tusentals småkorrupta men välavlönade och aktade klimatkännare kan det väl inte göra varken till eller från hur mycket min ersättning drar av FN:s årsbudget?

Jag minns själv hur det kändes att lämna det fina jobbet på min internationella välfärdsmyndighet och plötsligt tvingas formulera mina egna uppfattningar om verksamheten i stället för att bara repetera den inövade ramsan om all nytta med rörelsen.

För att äntligen komma till saken planerade jag att skriva om en amerikansk film på en timme och tjugo minuter om de faktikt existerande hederliga klimatforskarnas dilemma enligt redovisningen ovan. Alla de världsberömda vetenskapliga skeptikerna – Dick Lindzen, Steve Koonin, Steven Hopper, John Clauser, Ross McKittrick, Willy Soon, Roy Spencer figurerade på ett påtagligt övertygande sätt.

Men så kunde jag inte hitta filmen. Min serendipitet hade tydligen gått i baklås. Så i stället skrev jag något annat som kanske inte var så bra men  serendipt nog att räcka för en måndagskrönika.

Döm om min förvåning när prins Serendip i egen strålande sagoförklädnad denna morgon framträdde för mig. En läsare som läst min krönika föreslog i stället den äkta varan och skickade med en länk för ditt bruk och behag. Skicka den gärna vidare. Själv har jag aldrig sett något så kortfattat och övertygande i denna genre. Men min serendipitet är kanske inte hundra procent felfri.