Det känns osäkert att sakna en fast och tillförlitlig tro. Om du inte förstår vad jag menar så ägna en tanke åt övertygade religiösa människor. De är ofta stabilt förankrade i sina övertygelser fastän de har svårt att övertyga tvivlare och agnostiker som jag om riktigheten (vad nu det betyder) i sina förvissningar.

Nu är det här med tron på Gud inget akut problem för mig. Till exempel är jag inte omgiven av seloter, exempelvis muslimer, som hotar att skära av mig halsen eller slänga mig från ett tak om jag inte godvilligt ansluter mig till deras skara eller åtminstone betalar min årliga zakat.

Däremot lever jag i ett nästan totalt dominerande trossystem som med självsäkerheten hos en Moses på väg att hämta lagtavlorna förkunnar att världen håller på att gå under av klimatförändringar och att det inte hjälper hur mycket zakat du än betalar.

Själv vet jag inte hur jag ska ställa mig (om de troende inte hotar att skära av mig halsen ty då får jag en fastare övertygelse). Sakfrågan är oändligt komplicerad även om mer än 90 procent av klimatforskarna har anslutit sig till den bekännande gröna rörelsen. Det tror jag beror på att de försörjer sig på sina positioner i den gröna väckelsen (och därför enligt en ganska trovärdig hypotes blir mindre fanatiska efter pensioneringen). Men tro inte på mig, tro på vetenskapen så som den presenteras av googlingsbara figurer, varav åtskilliga nobelpristagare, som John Clauser, Kevin Trenberth, William Happer, Roy Spencer, Paul Crutzen, Steven Koonin, Roger Pielke Jr, Lennart Bengtsson och Gösta Walin (alla amerikaner utom de två sista, Walin tyvärr avliden, i övrigt båda återkommande skribenter på dessa osäkra sidor).

Eftersom vi västerlänningar lever i en demokratisk ordning där överheten tillsätts genom demokratiska val varigenom medborgarna kan ge uttryck för ett eller flera mer eller mindre djupt kända åsiktspaket som må eller inte hänga ihop.

Mest sannolikt är att de inte hänger ihop ty hur skulle de i klimatsammanhang okunniga svenskarna kunna uppvisa en genomtänkt och enad åsiktsfront när deras vetenskapliga ledare på det hela taget är minst lika förvirrade som jag?

Men nu kommer en av mig möjligen helt missförstådd observation i detta globala ärende. Vetenskapspersonerna som formar västvärldens tänkande i denna fråga tänker som de tänker av ovan framförda skäl som alltså är de enda som med anspråk på seriositet framförs av de nationella etablissemangen till väljarna som därav låter sig ledas inför sina valhandlingar.

Men tänk nu om några nationella politiker när de formulerar sin politik litar mer på sitt eget förnuft avseende klimatforskarnas motiv än de litar på klimatforskarnas mutbara ståndpunkter. Svårt att tänka sig att politikerna skulle styra nationen bättre än fala forskare men trots det ingen omöjlig tes. Och är det inte just detta vi ser utspelas inför våra ögon?

Fakta, som jag läser dem, är alltså att den populära dogmen om klimatfördärvet visserligen sannolikt saknar grund men att detta inte kan erkännas av de politiska partierna för väljarna ty partierna måste ha väljarnas röster fastän dessa röster till följd av att väljarna blivit förda bakom ljuset leder nationen fel. Politikerna måste bidra till att vilseföra väljarna.

Det händer just nu i Sverige. Två statliga tjänstemannaråd – det Finanspolitiska och det Klimatpolitiska – har nyligen kommit fram till att regeringen borde utforma en strängare klimatpolitik om ett par år för att Sverige ska kunna uppnå de godtyckliga och självpåtagna miljömålen för år 2030, till exempel ”klimatneutral betong”.

Även om över 90 procent av dem som jobbar med och belönas för sina förutsägelser om försvårade klimatkriser och faktiskt tror på sina profetior så är historien fullare av felslagna spådomar än sådana som slagit in. Spåren förskräcker och det borde skrämma oss till försiktighet med djärva klimatåtgärder vars effekter vi inte kan förutse.

Under tiden funderar jag över funderingarna hos en inflytelserik tvivlare, Roger Pielke Jr (bilden), på temat om vad IPCC verkligen säger till skillnad från vad det tillskrivs:

Det är uppenbart att IPCC, kanske med undantag för extrem hetta, är i otakt med dagens apokalyptiska tidsanda. Kanske är det därför ingen nämner vad IPCC faktiskt säger om extrema händelser. Det kan också hjälpa till att förklara varför en nyligen publicerad artikel som kommer fram till slutsatser som är helt i linje med IPCC nu dras tillbaka utan påståenden om fel eller tjänstefel.

Jag har forskat om klimatförändringar och extremväder i snart 30 år (yowza!). Jag känner till litteraturen och har bidragit en hel del till den. Min uppfattning är att IPCC har sammanfattat den litteraturen på ett korrekt sätt (om man kanske förbiser någon detalj).

Jag undrar om IPCC står näst på tur att attackeras av förespråkare för den apokalyptiska tidsandan. När allt kommer omkring, hur kan vetenskap som denna samexistera med en panik som om vi levt under jordens sista dagar? Något verkar behöva ge vika, eller hur?