Nyligen skrev jag en text (Buset bestämmer) som hänvisade till det för alla välkända: att den offentliga miljön har erövrats av aggressiva, dominanta ungdomar med invandrarbakgrund.

Det är välkänt, ändå upprör nya dåd så mycket att landets ledarskribenter och politiker inte kan avhålla sig från avståndstaganden och beskärmanden. Man för också ständigt fram gamla välkända recept för att förbättra tillståndet på gator och torg. I allmänhet anbefaller man mer av sådant som redan i årtionden använts – och misslyckats. Läget har förblivit detsamma. Så gjorde nyligen Jan Jönsson, men han är inte ensam om samma åsikt och förslag.

Det innebär att man inte velat acceptera det faktiska läget: det är buset som behärskar det offentliga rummet. Tidiga insatser för att bryta ett barns oroande utveckling och därmed återföra det till något slags normalitet är inte möjliga. Det finns ingen normalitet att återvända till. Föreställningen om normalitet existerar bara hos de människor som inte velat acceptera eller kunnat förstå hur verkligheten ser ut för dessa barn.

Om barnen skall kunna erbjudas en normal miljö måste det flyttas från sin hemmiljö. Det sker också, vilket, förstås, upprör föräldrarna och deras grannar och landsmän.

Problemet är olösligt så länge buset bestämmer – och det kommer det att göra i all evighet om nuvarande politik fortsätter.

Politiken misslyckas därför att man – alla dessa ledarskribenter, politiker och andra – tror, eller låtsas tro att det är miljön som formar människan i stället för att våga inse och acceptera att det är tvärtom.

Hur skulle det kunna vara på annat sätt? De invandrare som kommer från Nordafrika och Mellanöstern har – genomsnittligt – för låg IQ och är formade av en kultur som gör det omöjligt för de flesta av dem att fungera i det moderna, individualistiska Sverige. Motsatsen gäller för invandrare från Ostasien. De har både en högre IQ och en lägre brottslighet än pursvenskarna. De klarar sig också bra.

Sådan är verkligheten. Var och en måste utgå från den och inte – som nu – ägna sig åt ohämmat önsketänkande.

Hur kan denna politik, detta önsketänkande – ja, denna förljugenhet – fortsätta årtionde efter årtionde? Naturligtvis därför att alla dessa politiker och ledarskribenter står handfallna – och inte vill erkänna sin maktlöshet.