Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén (bilden) har den andra april skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter. Eftersom jag har decenniers erfarenhet av att tolka myndighetschefers debattartiklar i exempelvis Dagens Nyheter tänkte jag att den här artikeln är väl som alla andra, närmare bestämt en påminnelse om att myndigheten behöver mer pengar (ofta för att de är på väg att gå in i väggen eller i övrigt snart går på knäna).

Men så vaknade myndighetsforskaren i mig och jag tänkte att Nato-medlemsskapet är ett nytt tillstånd för försvarsmakten och att den kanske på två år sedan det ”fullskaliga” ryska anfallet har utvecklat en fullskalig och totalförnyad militär doktrin. Så visar det sig vara. Överbefälhavaren ”upplever” nu, två år efter det fullskaliga ryska invasionsförsöket i Ukraina, att ”vi har vägval framför oss som kräver motsvarande tydlighet”. Själv har jag svårt att se någon tydlighet alls i Överbefälhavarens resonemang. Vad är det här? frågar jag mig. Har han inte ens lärt sig att skriva en normal inom myndigheten upprättad tiggeripromemoria? Här finns ju knappt ett reguljärt anslagsäskande. Eller har försvaret genom årtiondena blivit hemlighetsfullt särbehandlat eftersom det under kalla kriget gällt för det svenska försvaret att dölja en enda hemlighet för en enda aktör, nämligen att försöka lura ryssarna att Sverige inte från början redan var med i Nato. Jag hade flera kompisar som planerade att satsa på det militära och skickades på utbildning hos den amerikanska flottan i San Diego varifrån de kom tillbaka med kritvita paraduniformer. Min instruktionsbok om fiendens vapen hette ”Stormakten Röd”. Det kunde inte missförstås.

Det kan hända att Överbefälharen vill presentera en ny försvarsdoktrin som skiljer sig från den halvhemliga från kalla kriget. Så här skriver Arbetarbladet i en tio år gammal artikel:

Det var sällan tal om att bedriva anfallskrig, annat än att anfalla mindre grupper från en framryckande fiende. Stridsplaneringen var inriktad på fördröjningsstrid och långsam reträtt. Detta beräknades ta en tid, oklart hur länge. Troligen var tanken att understöd från det USA-ledda väst skulle erhållas så småningom.

Nu framöver, om jag har fattat ÖB rätt, så handlar det inte längre om att Sverige ska försöka hålla ut i avvaktan på att vänligt sinnade länder ska skicka trupp för att rädda Sverige.

Framöver verkar det mer handla om att Sverige på grund av medlemsskapet i ska engagera oss och ”vår spetsigaste förband, som logistik- och ledningsförband vilka ska kunna stödja operativ verksamhet, inklusive väpnad strid, med delar av Försvarsmakten på allierades territorium.

Jag är inte säker på att jag förstår det där även om försvarsmakten tillsammans med Nato gjort sitt yttersta för att planera varje detalj. På mig låter det som om syftet med Nato tidigare var att Sverige skulle få militärt stöd och hjälp medan samarbetet nu utvecklats så att Sverige i framtiden ska koncentrera sig på att ge militärt stöd och hjälp.

När jag läst artikeln ända fram till slutet får jag uppleva lättnaden att som gammal petitaskribent konstatera att ÖB inte, som jag först fruktade, hade negligerat sin huvuduppgift, nämligen att begära mer pengar:

I höst fattar riksdagen ett nytt totalförsvarsbeslut… Den nya inriktningen infattar en kraftig ambitionsökning för alliansens medlemsstater och ett större behov av militära resurser för att möta de regionala planernas styrkebehov.

Det underliga är bara att de där två procent av BNP som ett Natoland måste satsa på försvaret för att inte Trump ska uppmuntra Putin att kasta det åt vargarna för svensk del inte ska betalas förrän om fyra år.