Jag råkade se en bild av kirurgisk spetsteknologi från femtonhundratalet där en medicinsk expert skulle göra hål i skallbenet hos en patient – det kallas att trepanera – för att avlägsna en sten i hjärnan som antogs göra patienten vansinnig. Jag kom genast att tänka på vår tids åtgärder mot global uppvärmning. Det som i min fantasi kopplade den femhundraåriga kirurgin till dagens miljöpolitik visade sig vara ett antal uppenbara likheter.

Bilden visar den pågående hjärnoperationen avbildad av den flamländske konstnären Jan Sanders van Hemessen. Till höger om kirurgen med den röda hatten står en man och gör förtvivlade gester. Konstvetarna anser att han är nästa patient som vrider sig i ångest inför den kommande prövningen. Redan där visar sig en tydlig parallell. Påminner han inte om Greta Thunberg när hon vrider sig i hjärtängslan inför den kommande värmedöden? Kvinnan längst till vänster gör en smörjelse vars effektivitet mot dårskapsstenar kommer åtminstone mig att tänka på reduktionsplikten mot koldioxid. I vilket fall som helst handlar det i bägge fallen om tillämpning av modernaste vetenskap på högsta nivå.

Men såväl när det gäller kirurgin som klimathotet finns svarta berättelser som visserligen kan vara sanna men troligen mest handlar om smädande förtal. Till exempel påstår en del konstvetare att den påstådda dårskapsbekämpningen bara är bedrägeri. Den sjuke kunde visserligen synas precis så galen som omgivningen tyckte sig ha noterat men det betydde inte att det nödvändigtvis blev någon bättring av att en bedräglig men till synes seriös marknadsgycklare framställde sig själv som kirurg med magiska medicinska kunskaper och tog betalt i proportion. Notera att scenen utspelar sig på en marknad där kirurgen med lite marknadsföring kanske kan hitta fler patienter att trepanera. Några konstvetare hävdar helt fräckt att verklighetens trepaneringskirurger ofta släppte ned en sten patientens huvudhål som han sedan kunde ta upp och visa för alla som bevis för sin kompetens.

På den sista punkten – alltså den som gällde pengarna – föreligger enligt mig den avgörande och till fullo bevisade likheten mellan trepaneringsindustrin och miljöföretagsamheten. Några särskilda resultat i form av minskat vansinne bland flamländarna eller avtagande koldioxidhalter i atmosfären har inte säkert kunnat konstateras. Ingen har dock blivit särskilt bekymrad över detta, snarare tvärtom eftersom brist på hållbara effekter bara betyder att mer måste satsas på den förebyggande verksamheten.