Två betydelsefulla och troligen stilbildande politiska initiativ har nyligen beslutats av riksdagen. Sverige har visserligen femtio års erfarenhet av omvälvande politiska reformer, men det har varit reformer av en annan typ än vad som nu tycks växa fram.

De traditionella reformerna har nästan uteslutande (vad jag kan minnas) drivits fram av socialdemokraterna (eller borgerliga partier vars tänkande med tiden kommit att intill förväxling likna socialdemokraternas). Det har handlat om skatter, för det mesta nya eller höjda, om bidrag, dito, om förbud, till exempel cykelhjälmstvång eller andra förmyndaraktiga bestämmelser. Över all denna politik, påstår jag, har det under hela halvseklet vilat en enhetlig, lätt igenkännbar socialdemokratisk doft.

De nya reformerna spirar ur ett annat slags tänkande som visserligen, liksom det gamla, syftar till jämlikhet, men inte ekonomisk jämlikhet utan kulturell. Den gamla mångkulturpropositionen 1975:26 uppmuntrar exempelvis invandrare att värna sina medförda kulturella särdrag, till exempel religiösa, och erbjuder särskilda ekonomiska bidrag för att göra det möjligt för minoritetskulturer att slippa anpassa sig till Sverige.

Om jag studerar andan i de nya kulturreformerna så tror jag att mångkulturpropositionen, nu nästan 50 år gammal, är utrotningshotad. Båda de nya reformerna, planerad kulturkanon och de nya hårdare demokratikraven för statsbidrag till ”civilsamhälle och trossamfund”, handlar, vad jag kan se, om att upphäva mångkulturalismen, framför allt, troligen, muslimska influenser.

Den nya utredningen om en statlig kulturkanon representerar motsatsen till det mångkulturella perspektivet. Utredningen ska fastställa vilka kulturområden, exempelvis litteraturen, som särskilt ska omhuldas av staten (och de statliga bidragen får man anta), vilka personer som staten litar på och som därför kan uppdras att ansvara för den vidare planeringen och sedan, som en ytterligare kontrollåtgärd, bestämma vilka litterära verk som ska värnas av staten. Vad detta kommer att betyda i praktiken är naturligtvis ännu oklart men man kan i alla fall ana en auktoritär potential hur mycket det än pratas om demokrati (vilket jag alltså tror innebär avståndstagande från islam).

Enligt kommittédirektiven är ”syftet att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Det låter som att alla ska läsa samma böcker.

Den nya bidragslagen är enligt sina direktiv samma andas barn. KD, M, SD och L ligger bakom. Här förtydligas syftet redan i direktiven. Shariadomstolar (och troligen all annan verksamhet som inte håller muslimska seder bortom armlängds avstånd) ”bryter demokrativillkoret” och ska tappa sina bidrag. ”Verktygen för att stoppa statligt stöd till organisationer som står för motsatsen – extremistisk och demokratihotande verksamhet, liksom verksamhet som kränker mänskliga rättigheter – har blivit fler och skarpare.”

Vad säger det här om de medborgerliga fri- och rättigheternas ställning i Sverige? I bästa fall att muslimer och andra religiösa minoriteter inte bara ska tillförsäkras medborgerliga rättigheter utan också medborgerliga skyldigheter. Jag väntar på att regeringen tillsätter en utredning om vilka dessa är.