Enligt den senaste SOM-undersökningen som presenterades 21 mars anser svenska folket, vilka vi nu kan tänkas vara, att samhällsutvecklingen går åt fel håll. Detta beror enligt SOM-institutets ledare på ”brottslighet och skjutningar, stigande räntor och inflation, höjda livsmedelspriser, dyrare el och så vidare”.

Mätningarna startade 2012 och då ansåg 30 procent att utvecklingen gick åt rätt håll och 39 procent ansåg motsatsen. I årets mätning anser bara nio procent att den går åt rätt håll medan hela 75 procent att den går åt fel håll. En markant ökning av antalet pessimister på kort tid, med andra ord.

Åt vilket håll samhällsutvecklingen går beror på våra styrande politikers beslut, och här säger alla som vill göra det lätt för sig att ansvaret ligger på väljarna eftersom vi röstar fram de politiker som ska styra landet. Vi får den politik vi förtjänar, brukar det heta.

Detta är dock en sanning med modifikation. De som röstat borgerligt har sedan 2010 och framåt mötts av en lång rad oväntade överraskningar. Och dessa har berott på samtliga partiers starka drift att sätta sig över demokratiska valresultat för att hålla SD borta från varje form av egentligt inflytande.

Efter att SD kom in i riksdagen vid valet 2010 ingick regeringen Reinfeldt Migrationsöverenskommelsen med MP, vilken i princip innebar öppna gränser för så kallad asylinvandring i kombination med världens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring från MENA-länderna. Reinfeldt motiverade överenskommelsen på följande vis i SVT den 3 mars 2011:

” Vi som tror på att människor ska kunna röra sig över gränser och söka sig ett bättre liv någon annanstans har gjort den här överenskommelsen. Vi stänger dörren på det enda område som de [alltså SD] egentligen bryr sig om och vill ha inflytande över.”

Många som röstade på Alliansen 2010 såg inte detta komma. SD fortsatte därefter att växa och efter valet 2014, då nyval hotade på grund av SD:s budgetbeslut, ingick borgarna i vild panik Decemberöverenskommelsen med socialisterna. Vilket denna gång innebar att SD med gemensamma krafter skulle hållas borta från makten ända fram till valet 2022. Denna mycket tvivelaktiga överenskommelse sprack dock redan i oktober 2015.

Efter valet 2018, då SD vuxit ytterligare kom ännu en överraskning genom att C och L gick över till motståndarsidan i Januariöverenskommelsen. Detta motiverat av mogna politiska överväganden, som att L-ledaren Björklund har två adoptivbarn från Sydkorea som skulle skyddas från rasism samt C-ledaren Lööfs febriga drömmar om en politisk mitt med henne själv som hyllad och sammanhållande landsmoder.

Kort sagt kan man säga att fyraprocentspartiet MP styrt landet i dess viktigaste ödesfrågor sedan 2011 och fram till valet 2022. Först under tre år genom Reinfeldts försorg när det gäller migrationspolitiken och fortsatt genom att S för att få behålla makten i princip tillåtit MP att styra över både migrations- och energipolitiken, med kriminellt gängkaos och nedlagda kärnkraftverk med elbrist, skenande elpriser och stigande inflation som följd.

Idag är SD landets näst största parti efter S och insläppta i den borgerliga värmen. Det vill säga; de får stå och värma sig lite i farstun. Vilket passar dem bra, de har nu ett starkt politiskt inflytande vilket de borde haft sedan 2010 om övriga partier hade respekterat de demokratiska valresultaten istället för att unisont beskylla SD för att vara ett hot mot demokratin.

Det är MP, S och M som har skapat vår nuvarande prekära situation. Både invandrare och etniska svenskar börjar helt förlora hoppet om en bra framtid i Sverige. Att M och L nu nyktrat till och är på rätt väg kanske kommer att märkas i nästa SOM-undersökning. Eller vid nästa val 2026 som kommer att bli det verkliga ödesvalet för Sverige.

Om S, alltså i praktiken MP och C med stöd av V, vinner valet 2026 kan vi betrakta Sverige som slutligen förlorat. Därefter kommer pessimisterna i SOM-undersökningarna att uppgå till 97 procent och Sverige blir ett starkt land av pessimister, på säker väg mot sin egen undergång.

Foto: Youtube