Det är dyrt att diskriminera. Detta är lätt att missa, då det kan tyckas gratis att anställa eller att inte anställa någon. När det gäller lönediskriminering så kan det till och med tyckas att man tjänar på att betala mindre. Men allt detta kostar då man minskar möjligheten att få tag på kompetenta medarbetare.

Det faktum att diskriminering är så dyrt, att det är ett tveeggat svärd som ofta skadar den som diskriminerar mer än den som diskrimineras, antyder något väldigt viktigt. Detta är att riktig diskriminering är ovanlig. Det ligger helt enkelt inte i någons intresse. Skillnaderna i vilka som anställs beror främst på andra orsaker – som skicklighet.

Även positiv diskriminering, som kvotering, skadar den som diskriminerar. Låt oss säga att vi har tio sökande, men att hälften av dem har ”fel” kön, ras, eller religion. Då har vi plötsligt bara fem sökande kvar. Men det betyder att vi med femtio procents sannolikhet har sorterat bort den mest lämpade individen. Negativ och positiv diskriminering är bara två sidor på samma mynt.

Detta problem ökar desto fler krav vi ställer på våra sökande. Låt oss säga att vi har 50 sökande till en tjänst, och vill ha en lesbisk kvinna med invandrarbakgrund. Då försvinner 25 kandidater eftersom de inte är kvinnor. Sedan försvinner de 15 kvinnor som inte har invandrarbakgrund, och av de kvarvarande 10 invandrarkvinnorna försvinner sedan de 9 som inte är lesbiska. Det lämnar 1 kandidat kvar. Vad är oddsen att denne är den bäst lämpade av de 50 ursprungliga kandidaterna? 2 procent, om vi utgår ifrån att alla kandidater är lika sannolika att vara mest lämpade. Vi har alltså med 98% säkerhet sorterat bort den mest lämpade.

Men problemet är värre än så. Skälet är att alla grupper inte har samma förmågor i form av erfarenhet, utbildning, kontakter, språk, och kulturell förståelse. Dessutom är ju ofta skälet till att vissa grupper måste kvoteras in just att de saknar kompetens. Det är exempelvis välkänt att män dras mot tekniska utbildningar, med resultatet att det finns fler ingenjörer som är män än som är kvinnor. Detta påverkar vilka som anställs och varför. Vad som tolkas som diskriminering är oftast inget annat än de val folk från olika grupper frivilligt gör.

Det finns dock ett undantag för regeln att man skadar sig själv genom att diskriminera. Detta är i statlig sektor, där den som tar beslut om vem som ska anställas inte själv betalar för det. Inte heller kan staten gå i bankrutt som ett privat företag kan. Alltså blir det mycket billigare att diskriminera. Eller mer precist – kostnaden flyttas från den som anställer till skattebetalarna. Alltså är det inte konstigt att byråkrater brukar vara långt mer entusiastiska för diskriminering (både positiv och negativ) än kapitalister.

Det är sällan bra att skära ned folks valmöjligheter. Individer och företag är för det mesta skickliga på att se till sitt egenintresse. Ironiskt nog är det den vanligaste kritiken mot företag – att de är för skickliga på att se till sitt egenintresse. Men av någon anledning antas de ofta vara villiga att offra sig själva just för nöjet att vara fördomsfulla.

Men själv ogillar jag fördomar. Så om någon faktiskt vore så dum att denne ville anställa på andra grunder än kompetens, bara för att skada grupper denne ogillar, så bör vi tillåta det. Diskriminering straffar sig själv, och är därför ett problem som löser sig självt. Det är sällan världen är så rättvis, så låt oss luta oss tillbaka och njuta av det.  

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”