När löftesrika mänskliga relationer ska stadfästas uppskattas det av publiken om åtminstone de ena parten med ett saligt leende redovisar sådana stämningsrika känslor som kan ha gripit parterna under processen och den ena parten inte kunnat avstå från att utropa exempelvis ”det sa bara klick!” och därmed övertygat folk på hörhåll att förbindelsen lovade gott.

Nu har Sverige med hastigheten hos en svindlande ungdomsförbindelse beslutat att gänga sig med den förtjusande samarbetsparten Nato. Om man för eftervärlden skulle föreviga den ömma förbindelsen innerliga karaktär så tror jag att en parstaty i sovjetisk storlek, sådär fyra meter hög på ett enmeters fundament (så att allmänheten inte ska få uppfattningen att parterna försöker upphöja sig själva på något olämpligt och störande sätt) är ett lagom tips.

Som du förhoppningsvis märker har jag ägnat den här pietetsfulla lanseringen av projektet avsevärd eftertanke. Parternas konterfej måste utstråla framtidstro och styrka för att på så sätt inspirera framtidstro. Det är däremot inte nödvändigt att deras bilder genast kommer betraktaren att påminnas om någon levande person eller ens en person från samma kulturkrets. Det skulle till exempel kunna vara en skogssame avbildad i sitt naturliga tillstånd, det vill säga berusad, samt en rumänsk transa som läser sagor för ettåringar i Blekinge.

Mer konkret och för att ge skulptören ytterligare några vägande tips hade jag tänkt att han kunde ha två framstående utrikesministrar i tankarna när han finslipade skisserna till sina skulpturer: den ryske utrikesministern Sergei Lavrov och den svenske diton Tobias Billström. Ingen skulle kunna hävda annat än att dessa två, hur olika de än må vara, gör hela begreppet ”klick” illustrativt och värdigt. Fantasin om den här skulpturen öppnade mitt sinne för vad Nato kan betyda, framför allt mina illusioner om att vi lever i en demokrati där en sådan som jag kanske har något slags betydelse. Ökar alliansen med Nato vanliga människors demokratiska inflytande eller än de frågan bara så jävla dum att det inte borde få ställas?

Att jag formulerade dessa slarviga och lättköpta erinringar medan Sveriges kortvariga anslutningsprocess pågick – medan kärleksklickarna stod som spön i backen – berodde på att jag insåg att en av de om än lösligt berörda parterna, nämligen jag själv, inte visste något om den nya förbindelse jag kastat mig in i. Till exempel ska min nya part få en ny förman efter norrmannen Stoltenberg. Vem det kommer att bli har jag ingen aning om annat än att det inte kommer att bli jag (om jag hade varit nominerad skulle väl någon ha hört av sig?). Genom den där ödesdigra klicken har Sverige avhänt sig rätten att styra över några av statsmaktens befogenheter såsom till exempel huruvida vårt land ska gå i krig. Jag kan inte se annat än att en av de sista nationellt förankrade – tja, löst fästade i alla fall – gnuttorna demokrati har förtorkat och blåst bort som fröna som såddes på hälleberget.

Och det är inte bara styresmannens person som är obekant. Vad han vill och vilka kvalifikationer han har är också okänt. Är det hos honom jag ska söka permis från anfallet mot Nordpolen för att gå på brorsans födelsedagskalas? Är det han som beviljar vabb?