Innan någon spetsar öronen och tänker ”Vafalls?! Vad i hela friden har hon gjort dig?” vill jag påpeka att det är hennes keramik jag ogillar, inte hennes person. Lisa Larson som person har jag ingen som helst relation till och jag har stor respekt för att hon arbetat hårt, hela sitt vuxna liv, med något som gjort många människor över hela världen lyckliga. Men jag kan bara inte med hennes keramik. För mig är hennes alster den keramiska motsvarigheten till den arkitektrörelse som växte fram under 60-talet och som bidragit så starkt till att förfula Sverige.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är med Lisa Larsons figurer som jag finner så motbjudande. Jag vet bara att jag avskyr dem. Björnen på bilden ovan, till exempel (hämtad från Wikimedia commons) är i mina ögon bara en ful klump. Om jag prompt skulle köpa en björnfigurin skulle jag mycket hellre välja Tilgmans björn som ser ut som en björn. Det är bara sån jag är.

Jag alltså inte instämma i majoritetens hänförda ”aaa” och ”ooo” och allt snack om Lisa Larsons genialitet eftersom jag inte för mitt liv kan se vad som är så fantastiskt med hennes skapelser.

Givetvis kan jag se att hon var nyskapande, med de naivistiska formerna och den lite ruffiga strukturen – till exempel de där rundhyllta kvinnofigurerna hon är så känd för – men är nyskapande alltid lovvärt? Det tycker inte jag. Kalla mig gärna gammaldags men jag har tusen gånger hellre en kvinnostatyett med hyfsat naturliga former på finhyllan än en av Lisa Larsons rultor. När konstkännare pratar om Lisa Larsons ”underbara lejon” får jag mest sura uppstötningar.

Jag tycks dock vara tämligen ensam om att tycka illa om Lisa Larsons formgivning. När jag växte upp ansågs det självklart att man skulle älska hennes figurer, oavsett hur de såg ut. Det fanns inte plats för någon annan åsikt än ”Guuuud, vad fantastiskt det här är!” Varje gång folk såg en Lisa Larson-pryl fick de nåt hänfört i blicken och lade huvudet på sned. Och jag undrade alltid om det verkligen bara var jag som tyckte att hennes grejer var fula.

Eller så är det den där konformiteten som stör mig, snarare än Larson-keramiken i sig. Jag har alltid haft svårt att förbehållslöst gilla sånt som man förväntas gilla. Som Hasse & Tage, till exempel. Jag vet att de anses som de största av de största men jag delar inte den uppfattningen. Framför allt tycker jag inte alls att de var så vassa samhällssatiriker som det ofta påstås. Visst, de ironiserade över samhället, men bara på ytan och bara så pass att det inte skulle märkas för tydligt att de gick hand i hand med Erlander och grabbarna för att slå sönder folksjälen med ena handen och bygga upp ett tillrättalagt ”folkhem” med den andra.

På samma sätt har Lisa Larson blivit the one and only när det gäller formgivning och med tanke på hur många begåvade keramiker och andra formgivare det funnits och finns tycker jag det är lite märkligt. Samtidigt är det ju faktiskt sant att smaken är delad och jag har full förståelse och respekt för folk som älskar hennes design.

Vad man än tycker om Lisa Larsons keramik går det dock inte att neka till att hon har satt sin prägel på svensk formgivning i decennier. Ända sedan hon kom till Gustavsberg på 1950-talet, handplockad av självaste Stig Lindberg, har hon spelat en mycket viktig roll för svensk design.

Det har, å andra sidan, arkitekterna som skapade Sergels torg också.