På kort tid har Magdalena Andersson trampat i klaveret två gånger. Första gången när hon gråtande försvarade partikamraten Jamal El Haj, som just avslöjats i knät på terrororganisationen Hamas och några veckor senare sparkades av partiet.

Andra klavertrampet skedde i en intervju med DN där hon varnade för rysk påverkan i EU-valet – för att i nästa andetag fråga sig hur mediaprofilen Henrik Jönsson finansierar sin Youtube-kanal. Hon sa det inte rent ut, men antydde att Putin eller andra mörka krafter torde ligga bakom. Hade Jönsson haft rent mjöl i påsen skulle han väl inte använt sin plattform till att kritisera socialdemokratin, tycks hon resonera. Vi lever ju trots allt i Sverige!

Andersson anklagas ofta för att vara aggressiv, maktlysten, lögnaktig och manipulerande. Men kanske är hon bara ovanligt transparent för att vara politiker. Hon leder ett parti som utvecklat just de egenskaperna, och bryr sig föga om att dölja det. Ändå är hon hyfsat populär, vilket kan förklaras av att hon personifierar ett maktskifte inom det socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP). De manliga arbetarna har försvunnit och lämnat plats åt de offentliganställda kvinnorna.

Bägge klavertrampen avslöjar allvarliga problem inom partiet. Det ena är att en stor del av väljarkåren visat sig vara islamister, vars lojalitet med Sverige starkt kan ifrågasättas. Det andra är att S under sin långa dominans i svensk politik, vant sig vid att kunna styra nyhetsflödet.

På sätt och vis förstår jag Anderssons chock inför fenomenet Henrik Jönsson. Inte minst hennes eget parti har jobbat hårt för att stoppa framväxten av alternativmedia.

• Till att börja med är vi ett extremt lydigt folk som sällan ifrågasätter information som kommer från staten.

• Både de som läste och producerade alternativmedia betraktades länge som farliga högerextremister, och behandlades därefter.

• Nästan all etablerad media i Sverige ägs av Bonniers vilket ger stordriftsfördelar.

• Public Service har en budget på över 9 miljarder, så resursmässigt finns inga konkurrenter. (Som jämförelse kan nämnas att amerikanska CNN som är verksamt över hela världen, klarar sig på 6 miljarder).

• Svenska presstödet gynnar etablerade aktörer och missgynnar dem som går mot strömmen.

• Rättsväsendet har en särskild tumme i ögat på alternativa journalister. Såsom Joakim Lamotte, Katerina Janouch och Mats Dagerlind, som alla dömts för närmast symboliska övertramp. I Dagerlinds fall till fängelse.

Ändå blomstrar alternativ media, mer i Sverige än andra länder. På rak arm kan jag nämna ett halvt dussin, som dagligen publicerar inrikes nyheter utan kostnad och med hyfsat professionella redaktioner. Ytterligare ett tjugotal producerar i mitt tycke läsvärda artiklar med viss regelbundenhet utan att kräva annat än frivilliga donationer. Och då har jag bara skummat på ytan. Alla är inte lika framgångsrika som Henrik Jönsson, men många klarar sig hyfsat. Etablerade journalister har kunnat lämna trygga jobb inom MSM, för att starta eget på exempelvis Substack.

Det finns egentligen bara två förklaringar till den här utvecklingen. Antingen jobbar Putin och hans lakejer för högtryck med att pumpa in pengar i svensk alternativmedia. Eller också håller S, och det med S förknippade etablissemanget, på att förlora mediakriget.