Mycket olika rörelser både kallas och kallar sig liberala. I Amerika har ”the liberals” länge representerat vänstern. På andra platser och vid andra tidpunkter har de räknats till både centern och högern. I Ryssland är det liberaldemokratiska partiet ett ultranationalistiskt stödhjul till Putin, i Japan är det konservativt.

Här i Sverige kallar sig främst Centerpartiet och (självklart) Liberalerna för liberala. Det förra är nu ett vänsterparti, men även det senare är högerkoalitionens mest motvillige medlem. För några decennier sedan var Liberalerna (under namnet folkpartiet) så vänster att det hade Per Gahrton som högt uppsatt medlem. Samtidigt är ”nyliberal” ett vanligt skällsord för folk på högerkanten.  

Denna splittring mellan höger- och vänsterliberaler är gammal. I England grundades ”The Liberal Party” 1859 som en allians av diverse radikala rörelser med det gemensamt att de motsatte sig det konservativa styret och sökte reform och progressivism. Om vi antar att de konservativa var höger så måste alltså liberalerna som deras huvudmotståndare ha börjat som vänster. Artonhundratalets politiska epos var kampen mellan liberaler och konservativa. Men de gamla liberala partierna konkurrerades efter 1900 ut av socialisterna, åtminstone som högerns huvudmotståndare. Liberalerna drevs över på högerkanten. Efter detta har vänstern förknippats med socialister, medan högern varit en allians av de forna fienderna, konservativa och liberaler.

Vad förklarar denna bredd? Den kommer sig av att liberalismen är baserad på två oförenliga värderingar, rationalism och frihet. Detta är liberalismens två själar. Båda är klassiska upplysningsvärderingar, men står i konflikt med varandra. Rationalismen är tron på förnuftet och människans förmåga att förstå och kontrollera vår värld. Frihet är individens rätt att göra fel.

Frihet måste vara rätten att göra fel. Åtminstone vad andra anser fel. Utan detta vore frihet inget mer än rätten att lyda. Men det betyder att friheten hamnar i bråk med alla andra ideal. Det förklarar också varför friheten är så mycket populärare i teorin än i praktiken. I praktiken är friheten ofta bespottad, och vi är bara villiga att tolerera andras frihet mot att de tolererar vår. En sorts väpnad neutralitet.

Eftersom friheten är i konflikt med alla andra ideal så är det naturligt att den även är i konflikt med rationalismen. Men rationalismen är frihetens kanske värsta fiende då den är så tragiskt humorbefriad. Rationalister anser att åsikter bör vara strikt rationella, logiska, sammanhängande. Men eftersom rationalister bara är människor så lyckas de sällan leva upp till detta ideal. Detta gör rationalister särskilt sårbara för kritik, eftersom de enligt sitt eget ideal borde kunna logiskt bevisa sina åsikter. Detta kan de lika sällan som vi andra. Men till skillnad från oss andra måste rationalisten till varje pris skydda sitt intellektuella korthus, då självkänslan och identiteten som rationell person står på spel.

Rationalismen är bräcklig. Detta då rationalismen sällan är särskilt rationell. Vi människor är dåliga på att vara rationella, och att kalla sig rationalist ändrar inte på det. Tyvärr missar rationalister ofta det, och faller således i irrationalitetens fälla. Problemet är att vi sällan kan förstå världen genom förnuftet. Världen är för stor och vi är för små, vår kunskap räcker inte till. I ett fritt samhälle finns det ständigt folk som påminner rationalisterna om detta. Sinnesron kräver att de tystas.

Men det allvarligaste problemet för rationalismen – ett problem som kanske orsakat mer lidande än någon annan idé i världshistorien – är att rationalister går från tron att de kan förstå världen till att de kan kontrollera den. Detta känns intuitivt, men är sällan sant. Det upptäcker vilken fysiker som helst om denne skulle få för sig att börja sparka fotboll. Kunskap om de Newtonska rörelselagarna hjälper inte. Och att organisera ett samhälle är långt svårare än att sparka boll.

Liberalismen må vara splittrad mellan rationalismen och friheten, men rationalismen är kanske det mest karakteristiska draget för den ideologiska storfamilj som tidvis varit liberalernas ärkefiende – socialismen. Socialismen (åtminstone i dess klassiska leninist-marxistiska form) är tron på att en rationalistisk elit ska kunna designa en utopi. Till skillnad från tidigare eliter ska den socialistiska eliten vara god, klok, och omutlig. Som historien har visat både före och efter den ryska revolutionen så brukar detta ideal stöta på problem. Att vara rationalist är inte samma sak som att vara rationell, i meningen att vara klok och att ha rätt.  

Upplysningen ses ofta som synonymt med rationalismen, och får äran för den moderna världens välstånd. Men det är friheten snarare än rationalismen som förtjänar äran. Rationalister har funnits i alla tider – tänk skrivarna i Egypten, brahmanerna i Indien, mandarinerna i Kina, och så vidare. Dagens kommuniststater och deras partimedlemmar är bara de senaste i raden. Sådana eliter har aldrig lyckats skapa annat än förtryck och fattigdom. Samhällen, åtminstone välfungerande sådana, är extremt komplexa och ligger långt bortom mänsklig förståelse. Delvis eftersom samhället ju består av mänskliga intellekt, och alltså bara blir mer komplext i takt med att vårt vetande ökar. Samhällen måste utvecklas på långsam evolutionär väg, och för det krävs frihet.

När jag skriver att högerliberaler sätter friheten över rationalism och vänsterliberaler rationalism över frihet så betyder det inte att högerliberaler är mindre rationella. Rationalism är bara idealet att vara rationell. Det är skillnad på att ha ett ideal och att leva upp till det. Ofta stor skillnad. Rationalismen skadar rationaliteten, då den bygger på en felaktighet. Det är en övertro på det mänskliga intellektet och dess förmåga till förståelse och kontroll. Rationalismen är ett exempel på den sjunde och värsta dödssynden, superbia – högmod, arrogans, hybris, stolthet.   

Respekt för friheten är respekt för andras rationalitet. Detta är en respekt som rationalister sällan har, vare sig de kallar sig socialister, kommunister, eller (vänster)liberaler. Rationalister tror sig ofta ha monopol på rationalitet. Men i frihet behöver folk inte längre tillstånd för att vara rationella, inget godkännande behövs från eliten för att få tänka. Genom friheten befrias således miljoner tänkare och beslutsfattare, och i den fria samhällsdebatten och på marknaden stiger (sakta) det bästa till toppen. Detta är vad som skapar teknik, vetenskap, välstånd, och kultur. Folket vet långt mer än eliten, och om de kan använda detta och samarbeta genom marknadens fria kollektivism så blomstrar samhället.

De liberaler som går längst på rationalismens väg slutar vara liberaler. Istället blir de socialister. Men något liknande händer om man går längst ut på frihetens väg. Dessa vandrare (som ofta går i den riktningen för att de anser det rationellt) betecknas idag som libertarianer. Vänstern kallar dem ofta nyliberaler, och själva kallar de sig ibland klassiska liberaler.

Till saken hör att liberalismen har rört sig vänsterut i takt med att samhället som helhet har gjort det. Sedan John Stuart Mill skrev On Liberty och det brittiska Liberal Party grundades 1859 så har statens andel av ekonomin mångdubblats. Idag är den cirka 40% i de flesta västländer. De flesta av de som idag kallar sig liberaler är ganska nöjda med detta – trots att det förvandlar folklig frihet till statlig makt. Om en person skulle förespråka en återgång till den storlek på staten som rådde på artonhundratalet eller ens på femtiotalet så skulle detta anses libertarianskt snarare än liberalt.

Men det är inte bara liberalismen som är baserad sig på två motstridiga ideal. Dagens vänster gör också det. Dessa ideal är rationalism och romantik. Det är det rationalistiska draget i vänstern som får det att bygga gigantiska byråkratier och att flytta makt från medborgare till eliter. Det romantiska draget tar sig uttryck i identitetspolitik och revolutionsvurmande. Det är mer romantiskt att kämpa med mäktiga och genomonda fiender, och helst ska hela världen stå på spel, så det gäller att övertyga sig själv att så är fallet. Det är stalinism på ena sidan, och anarkism och identitetspolitik på den andra. Sedan murens fall har romantiken definitivt haft överhanden.  

Konservatismen handlar i mångt och mycket om respekt för det som varit och det som är, snarare än drömmar om något större. Det är samhällets broms. Detta förklarar varför konflikten mellan konservativa och rationalister är stark – rationalister tål inte att någon stoppar deras planer, då de anser dessa lika självklara som 2+2=4. Ibland har liberalismens rationalistiska drag lett till konflikt med konservatismen, men långtifrån alltid. Till saken hör att när folk får frihet så väljer det ofta just konservatism, tradition, och gemenskap. Så länge liberaler faktiskt står för friheten kan de oftast komma överens med de konservativa, trots andra olikheter.

Det kanske viktigaste skälet till liberalismens bredd är i slutändan att folk gärna förknippas med den. Alla vill ha en del av kakan, och de framgångsrika har många vänner. Liberalismens vaghet ger den en flexibilitet som i sin tur leder till ett gott rykte. Alla kan hitta något de gillar.

Genom rationalismen och friheten så har liberalismen lyckats ta delar av vänsterns idealism utan att bloda ned sig, medan man tack vare friheten även har haft praktiska framgångar. Samtidigt framstår liberaler som snällare än libertarianer och mer idealistiska än snusförnuftiga konservativa. Man har lyckats både behålla kakan och äta den.  

 Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”